BACKABERG/ELDÖGA - Självförsörjning och vardagsekologi med odling, hantverk, konst, kurser och experimentell verksamhet.

Det var ett tag sedan jag var på vandring med projektet VANDRARNA, men igår var jag ute på stigarna igen. Jag hade med mig tre uppdrag, varav två inte hade med projektet att göra. För flera år sedan lånade jag en eldpåverkad sten från en slutundersökt och öppen järnåldersgrav. I samband med att jag rensade ut min stensamling tyckte jag inte det var rätt att bara kasta ut stenen var som helst. Jag besökte istället graven igen på vägen ut i mitt vandringsområde och la tillbaka den i stenkistan där jag hittade den. Det andra uppdraget var att tillverka en stav till en pestläkare från medeltiden. En vän till mig ska göra en docka av en pestläkare i naturlig storlek och jag har lovat att tillverka den stav som pestläkaren använde för att undersöka sjuka och döda utan att behöva röra dem.

Det uppdrag som förutom själva vandringen var dagens mål, innebar att insamla nypon, koka upp dem i vatten och dricka 1 liter av denna dryck. Nypon sitter kvar på sin buske och är tillgängliga året om. Det fungerar även att samla svarta och torkade nypon. Det fanns gott om nypon så jag samlade bara de röda, som såg aptitligare ut. Nypon är mycket C-vitaminrika och 10 färska nypon ger dig dagsbehovet (60 mg.) av vitaminet. De är dessutom en bra kolhydratkälla.

Mitt vandringsområde har transportlinjer av olika karaktär. Där finns några grovt asfalterade vägar som korsar området i sträckningen väster-öster. Där finns gropiga grusvägar. Kvar sedan militärens tid finns en löparbana på 3 km. och på senare tid har det tillkommit vandringsleder som är som vältrampade stigar. Dessutom finns gamla stigsystem och djurstigar. Ibland transporterar jag mig gående eller med cykel på dessa alternativ för att komma till en viss bestämd plats.

Oftast väljer jag att gå i terrängen och kan då konstatera att det skiljer sig ganska mycket från att gå på plana stigar och vägar. Att gå i terräng kräver mer uppmärksamhet och energi men ger samtidigt en rikare upplevelse av vandringen. Det kan vara bra att bli medveten om du är en vänstergångare eller högergångare. Spontant väljer vi att antingen mest gå till vänster eller till höger när vi möter hinder och om detta inte medvetet korrigeras kommer du att gå i cirkel. På iordningställda vägar eller bredare stigar är du fortfarande en betraktare av "naturen" utifrån, i terrängen blir du efter ett tag mera delaktig.

Staven jag skaffat mig under en tidigare vandring fick jobba hårt under denna dag. Den fungerade som stöd över blöta områden där den också mätte vattendjup och testade isens hållbarhet. Vid grävning av toalettgrop bröts en 2 dm. lång bit av och som kokkärlshållare fick den sin näver svartsvedd.

Jag besökte också en lyxig utomhustoalett med mosstapet, en heltäckningsmatta av löv och barr och en vidunderlig utsikt. Att bli människa igen är att bli djur igen.

Jag vandrade på och stannade då och då för att plocka nypon. Mitt geografiska vandringsmål var en av flera små lägerplatser jag efterhand har etablerat i området. Eldstaden fanns kvar och jag ordnade till stenarna, samlade lite ved och fick eld på de kalla och fuktiga pinnarna med hjälp av mitt samlade förråd av torr näver. Första omgången fick nyponen koka hela cirka 15 minuter varefter vätskan hälldes ner i mitt dryckeskärl. Drycken smakade föga överraskande som nyponte fast med en exklusiv röksmak. Inför andra uppkoket mosade jag nyponen i kokkärlet, fyllde på med nytt vatten och kokade i cirka 10 minuter. Drycken blev nu tjockare och smakare mycket mera nypon, både sött och syrligt.

Under tiden som elden brann ut hämtade jag en hasselstör och täljde till den beställda staven. Nu hade jag två stavar och kunde med stavgång hålla god fart över fälten på väg hemåt. Det var härligt att vara ute på vandring igen. Det var också härligt att starkt få njuta av en god kopp kaffe och några smörgåsar i hemmets värme efter 5 timmars utevistelse.

Vill du följa med på mina vandringar är du välkommen. Skicka mig ett mejl så får du reda på när nästa vandring äger rum. Om du läser den första texten som publicerades under denna kategori (den 22/5 2008)) så förstår du principerna för projektet och vilka regler som gäller.

Jan Gustafson-Berge

Mjölkörtsbladen som plockades vid senaste vandringen har nu genomgått en förädlingsprocess. På samma sätt som de gröna bladen från tebusken behandlas för att bli till svart te, kan även andra växters blad behandlas. Processen innebär en jäsning och kallas för fermentering.

Bladen lades i en plastpåse och bankades mot ett cementgolv med en träklubba, så att växtsaften kom fram. Påsen rullades ihop ganska hårt och därefter fick den i sin tur rullas in i en handduk. Ett gummiband höll ihop och paketet lades i skåpet ovanför kylskåpet för att jäsa.

Efter två dygn togs bladen fram och lades på tork. Sovrummet fylldes av en ganska angenäm, stark och lite syrlig doft. Bladen hade också mörknat något. Jag tror att paketet hade kunnat jäsa 1-2 dagar till, dels för att optimera smakämnena och för att få ett ännu svartare te.

Bladen torkades på torkollan och förvaras i en glasburk med lock. Idag gjorde jag en kopp te på bladen och det smakade gott, som ett mellanting mellan ett grönt och ett svart te.

Jan Gustafson-Berge

Dagens vandring både började och slutade med 4 kilometer cykling. Vandringens huvudsakliga uppgift var att återvända till ett ställe vid Rosenkällasjön där det säkert växte mjölkört. Cykeln placerades vid dämmet där det myckna regnandet hade satt fart på vattnet vid sjöns utlopp.

En sekundär uppgift var att insamla växter till ett konsthantverks-projekt, där tre skåp tillverkade med äldre hantverkstekniker av återbrukat virke, ska förses med växter inom tre områden: dryck, krydda och medicin. För detta ändamål hade jag tagit med mig några papperspåsar hemifrån. Behovet av insamlingsbehållare är stort och framöver kommer jag att försöka tillverka sådana med olika metoder och material.

Äntligen fick jag kontakt med mjölkörten. Mjölkörten är en bra växt i överlevnadssammanhang, då den dels är vanligt och rikligt förekommande och dels är mångsidigt användbar. Jag började med att samla in en påse med friska blad. Dessa blad ska fermenteras (jäsas) hemma i ett försök att åstadkomma något som kan liknas vid ett svart te. De färska skotten (upp till 20 cm. långa) kan ätas råa eller ätas efter kokning. Nu fanns inga färska skott att äta upp, så jag gick på en annan ätlig del, nämligen stjälkmärgen. Enligt min referensbok skulle man ta märg från icke blommande exemplar. Då sådana inte fanns prövade jag med både blommande och utblommade exemplar och det fungerade bra. Stjälkarna klövs med kniv och med ett litet enkelt träredskap kunde märgen skrapas ur och ätas. Det smakade mycket gott, som en blandning av fibrig squash/svagt äpple/gurka.

Nästa uppgift var att gräva upp några rötter. Med min kombinerade vandringsstav och grävkäpp började jag luckra upp jorden kring ett bestånd på 6 stjälkar. När jag bräckte åt sidan bröts staven och den fick därmed en bättre anpassad längd. Efter ett tags luckrande kunde jag med händerna dra upp några rötter. Jag lokaliserade rotskotten som skulle gå att äta direkt och det stämde bra. Rötterna grovrensades och packades i en påse för transport hem och ytterligare experiment med rostning.

Jag tackade mjölkörten för dess generositet och vandrade vidare i ett skönt solregn. På vägen fick jag syn på både rölleka (röllika) och älggräs (älgört) som jag samlade in och packade i påsar. Röllekan är en medicinalväxt och används som magmedel för ökad aptit, kramplösande, vid sårbehandling, febernedsättande, vid lokal smärtlindring, mot hudirritation och bölder, på brännskador, blodstoppning i svåra sår, vid menstruationsblödningar samt för att framkalla svettning. Älggräset kommer till bruk som teväxt och medicinalväxt och används mot värk, besvärliga sår, svullnader och insektsbett och den är även bakteriedödande.

Nedanför Rosenkälla gård, mot sjön till, fann jag resterna av ett litet hus eller skjul som naturen höll på att ta tillbaka. I Tinnerö-området finns en stor mängd platser där torp och andra hus har funnits. Det är alltid lika spännande att leta efter spåren och försöka föreställa sig hur människorna en gång levt och överlevt på platsen. Jag snokade runt lite försiktigt och plockade med mig en mindre bit skiffer att använda till slipning av min kniv.

På två ställen fann jag rep. Först en kortare bit blått syntetrep, som dock snabbt blev utkonkurrerat (och dumpat hemmavid), av två längre rep av tjärad naturfiber. Några personer hade för ett tag sedan etablerat en lägerplats med eldstad, sittstock och vedförråd. Repen verkade höra samman med en illa tilltufsad pressening som fladdrade i blåsten, fasttjudrad som den var med repen i en stock och några hasselgrenar. Jag befriade presseningen från dess rep, men fängslade den igen under stocken, så att den inte skulle hamna på något olämpligt ställe.

Gick igenom flera hasseldungar och kunde konstatera att det inte var något bra hasselnötsår. Kanske det i alla fall går att få ihop några stycken när de mognat för att det ska gå att göra lite experiment. En växt som däremot verkade stortrivas var kärleksörten, som formligen exploderat i tillväxt på grund av allt regn. Hällarna var ljust gröna av de feta bladen och ljust gula av dess blommor. Jag smakade på ett tiotal nyutslagna blad och fann dem smakliga. Undersökte också förekomsten av rotknölar under några växter och såg att sådana fanns. Framöver ska jag äta rejält av denna växt och väntar därför med att skriva mer om den nu. Helt klart en ört att förälska sig i!

Så hade jag då kringelkrokigt vandrat sjön runt ännu en gång och cyklade hem i ett skönt och svalkande regn. Dagens vandring, inklusive cykling, tog 4,5 timmar. Hemmavid smakade det underbart med en god kopp kaffe och lite mat. Under kvällen rensade jag de insamlade växterna och la dem på tork. Mjölkörtens rötter skrapades med lätthet rena med kniven. De klövs på mitten och den rödbruna märgen plockades bort. Enligt referensboken skulle märgen och rötterna vara väldigt beska. De rötter jag plockat var dock inte alls beska. Märgen var för fibrig för att äta, men det vita på rötterna gick att äta som det var. Jag provade att rosta rötterna i 175 grader under 30 minuter och resultatet blev lysande. Rötterna blev svagt bruna, torra, krispiga och gick lätt att tugga. Enligt min mening smakade de dessutom gott!

Frågan är hur många rötter kan rostas effektivt utan tillgång på metall (bakplåtar, kärl av gjutjärn)? Arkeologiska utgrävningar har gett aningar om att t.ex. hasselnötter med skal kan ha rostats i gropar med sand som det eldats ovanpå. Heta stenar inbäddade i sand tillsammans med rötterna är en annan möjlighet. Kanske det också går att bygga en liten stenugn där rötter kan rostas på en flat och varm stenhäll? Här finns flera möjligheter till experiment framöver.

Mjölkörtens blad stoppades i en plastpåse och bankades sönder lite granna med en träklubba mot balkongens cementgolv. Syftet med detta är att vätska ska frigöras, vilket i sin tur är gynnsamt för den jäsning (fermentering) som ska starta. Plastpåsen förslöts, pressades samman och rullades in i en handduk. Paketet lades i skåpet ovanför kylskåpet där det är några grader varmare än rumstemperaturen. Där ska det ligga och jäsa i 2-3 dagar. Därefter tas bladen ut och torkas. Resultatet ska bli ett te som påminner om svart te i smaken.

En givande och intressant vandring som gav mersmak. Som jag skrivit tidigare: är du intresserad av att bli en medvandrare en eller flera gånger är det bara att kontakta mig på mejl: eldoga@passagen.se

Jan Gustafson-Berge

Det var svårt att sova på grund av värme, sent kaffeintag och tankar som virvlade omkring, så jag gick upp klockan 5 tillsammans med mina två sommarjobbande söner. Klockan 6 var jag på vandrande fot. Solens aktivitet varslade om ännu en varm dag, men den stod fortfarande ganska lågt på himlen så det fanns skugga att vandra i. Dagens plan handlade om mjölkört. Jag skulle återvända till en plats där jag tidigare plockat lite mjölkört till te, för att nu skörda mer och testa växtens alla delar.

När jag vandrat ut i området följde jag den östra kanten av en utsiktskulle som militären en gång skapat av fyllnadsmassor. Ur en röjningshög stack en lagom tjock björkstam fram. Den kunde passa till en grävkäpp när rötter skulle fram ur jorden. Jag tog till längden så att den för tillfället kunde tjänstgöra som en vandringsstav. Varje längre vandring föder alltid fram sin passande stav.

Jag kom fram till platsen för mjölkörten och upptäckte ganska snart att det inte fanns så mycket mer. Det var ett för litet bestånd för att ta rötter av och de var för gamla för att passa till tebladsplockning. Ett av mina experiment med mjölkörten var enligt planerna även att plocka många blad för att sedan jäsa dem (fermentering) några dagar och sedan torka dem till ett svart te.

Som plåster på såren fanns det gott om skogshallon istället så jag plockade två nävar fulla och la i kepsen. Min andra frukost bestående av goda hallon åt jag sittandes på en solvarm stubbe. Jag vandrade omkring ett tag i omgivningarna utan att finna någon ytterligare mjölkört och fortsatte istället upp på kullens topp. Längs kanten fanns många intressanta växter att återkomma till bl.a. kardborre och nyponros.

Väl uppe på toppen kunde jag konstatera att det var en vacker utsikt åt alla håll. Där uppe stod också ett exemplar av sötkörsbär (fågelbär) med helsvarta bär. Det upptrampade gräset runt om trädet förklarade varför de kvarvarande bären satt högt upp. Genom att sträääcka mig och dra grenar till mig lyckades jag ändå komma åt en hel del bär. En del av dem hade börjat torka, vilket bara förstärkte sötman på dessa underbart goda bär.

Vände hemåt och fortsatte sökandet efter mjölkört längs hela vägen utan resultat. Hemma klockan 9 och då var det redan 25 grader i skuggan på lägenhetsbalkongen.

Igår var jag med familjen och badade vid Stavsätter, en badplats i Stora Rängens norra ände. Tvärs över sjön finns en bergknalle som vi simmade över till. Där passade jag på att plocka en påse med tuschlav (navellav)  som växer i stor mångfald på berghällarna. Navellaven är den enda svenska lav som går att äta utan urlakning. Torr smakar den som torra chips med svag svampsmak.

Jan Gustafson-Berge

Planering i all ära men verkligheten vill också ha med ett finger i spelet. Min grundplan för onsdagens vandring (2/7) var att cykla till början av skjutbana B för att därifrån vandra både utanför reservatet och längs dess västra kant. Min över sommaren hemmaboende äldsta son hade dock lånat min cykel för att komma till sitt arbete, så jag fick börja med att traska på cykelvägar och trottoarer för att komma till startpunkten. Kände mig ringrostig och stel, men det släppte efter ett tag och det kändes varmt i benen.

Undersökte skjutbanan ett tag och fann den vara ett tillhåll för graffitimålare. Ett stillsamt och skönt förfall präglade miljön och naturen höll på att ta tillbaka platsen för andra syften än utbildning i att skada och döda människor med skjutvapen.

Jag tog mig igenom en stängselgenomgång och när jag halkade i en koblaga började jag titta efter kor. Jag höjde blicken och där stod ett gäng kor femtio meter framför mig. Jag stannade till och när korna intresserat började närma sig, vände jag och gick skyndsamt tillbaka till stängselgenomgången jag nyss passerat. Jag är inte van vid kor, kan nästan inget om kor och ville inte ta risken att passera dem. Planerna för dagen fick alltså revideras igen.

Jag gick åt andra hållet och undersökte området ovanför (söder om) skjutbana A. Terrängen där är bergig och ganska orörd eftersom det varit förbjudet område under den tid som skjutbanan var i drift. Fullt med nyfikna och tjattrande ekorrar i träden och små, torra blåbär på marken. Uppe på toppen i närheten av en intressant triangelformad stensättning fann jag en skalle av ett rådjur. Efter en stunds samtal fick jag ta den med mig som en del i mitt konstnärliga projekt.

Jag anslöt till en anslutningsstig som i området markeras med blåmålade trästolpar. Stigen skulle föra mig till ett av mina etappmål som tidigare blockerats av kor. Några hundra meter fråm Kramshagens parkeringsplats fick jag syn på kor igen, som nu hade placerat sig precis vid stängselgenomgången. Jag vände och följde elstängslet till ett hörn där ett stort metallrör gjorde det möjligt för mig att hoppa över till andra sidan. Jag fick gå runt på fälten för att komma förbi rädningstjänstens övningsplats. Det fanns dock en mening i detta, då jag på marken fann en fin, rundad sandsten som såg ut att vara lämplig som kross- och malsten.

Nu var min tanke att i kofri terräng gå mot Trollkullen och lägerplatsen där. Någon skjöt med pistol på Skyttecentrum så jag höll mig på tryggt avstånd mellan skjutandet och bilbruset från Lambohovsleden som låg med sin avlånga asfaltmatta på min vänster sida. Det var varmt, risigt, svettigt och fullt med insekter i luften. Det blev en kringelkrokig gång förbi snår, över och under fallna trädstammar och stenblock. På ett igenväxande kalhygge såg jag ett rådjur glida iväg och på marken uppenbarade sig röda prickar. Jag hade hamnat i ett smultronparadis och näve efter näve med goda smultron hamnade i min mun.

Trollkullen närmade sig och på insidan av vallen som avskiljer området från Lambohovsleden växte en stor rikedom av olika växter. En mjölkört fick följa med i väskan för den kommande testunden. Vid lägerplatsen vilade jag ett tag, drack vatten, städade runt eldstaden och samlade ved.

Arbetet med väskan fortsatte och jag bestämde att använda väskans egna bärhandtag av smala läderremmar för att bygga om den till en axelremsväska. Kniven slipades vass på den lilla flata sandstenen. De två remmarna skars av och hörnen fasades av. Remmarna förbands och förlängdes genom att de träddes genom varandra i snitt som gjorts i remmarnas ena ände. I de andra ändarna borrades fyra små hål med spetsen på kniven. Mitt träredskap som tidigare brukades vid lerkärlstillverkning fick sin spetsiga ände ytterligare spetsad och fungerade som en syl. Detta redskap rundade och vidgade hålen i läderremmarna och åstadkom motsvarande hål i väskan utan att skada och försvaga fibrerna. Remmarna syddes slutligen fast med en styv elkabel. Resultat blev strålande och väskan kan nu bäras hängande över valfri axel. Två händer är nu fria under vandringen, fria att åstadkomma nya underverk under den här människans fortsatta vandring på livets stig.

En liten eld tändes och vatten kokades till ett mycket gott te på bladen från mjölkörten. Jag slumrade en stund på marken och tittade upp genom lövverket. Solen verkligen strilade genom löven och dess strålar såg ut som ett stillsamt pulserande och energirikt duggregn. Röken från elden silades genom trädens grenar och solens strålar skapade ljusa band i röken. Det var ett vackert och rogivande skådespel.

Släckte den sista glöden, packade min väska och gick hem. På vägen plockade jag med en växt som jag trodde var någon vild variant av palsternacka eller selleri och som växer frekvent längs cykelbanorna. Det visade sig vara en förvildad palsternacka. Var hemma 15.30 och hade denna dag varit igång i 6 timmar.

Jan Gustafson-Berge

Jag hade bestämt att denna dag skulle vara inriktad på vandring och fokus låg på att finna material för tillverkning av en mera funktionell väska än den lila systempåse jag hittills haft. Plastpåsen hade dessutom börjat spricka och under förra vandringen tappade jag metalldelen till en tvättklämma, som skulle varit användbar vid tillverkning av en syl eller synål. Påsen var nu också för liten för mina saker så jag valde att kasta en trasig ölburk och en blå militärisk plastkopp för att få mer plats. Jag beslutade mig för att följa en led i området som kallas för Tinneröstigen. Den sträckning jag valde var cirka 11 km. och med lite avstickare här och var så vandrade jag ungefär 15 km. idag. Jag startade 10 och var hemma 15.30.

Militärens närvaro under en längre tid i området är fortfarande märkbar och bl.a. finns hus gjutna med kraftig betong som varit förråd för vapen och delar till vapen. Kul att se hur natur och ungdomskultur finner nya användningsområden för dessa hus.

Den med rödmålade pinnar märkta stigen ledde mig in i helt nya okända områden. Efter att ha passerat över grusvägen mot Tinnerö gled jag in i en nygallrad granplantering och där vid foten av en gran låg VÄSKAN. Först trodde jag inte mina ögon, men sedan var det bara att acceptera att jag är i kontakt med området. Jag närmade mig väskan andaktsfullt, undersökte den noggrannt och tyckte om den genast. Tyget såg ut som säckväv, fast vävd med syntetisk fiber och färgen var smutsigt och fläckigt grönturkos. Handtagen var gjorda av smala och långa läderremmar. Det var inte helt bekvämt att bära väskan i handen då den nästan släpade i marken. Tanken var nog att den skulle träs på armen och bäras hängande på axeln. Den hade också en liten innerficka som var perfekt att ha kameran i. Jag behöver tillverka en axelrem, så att väskan kan hängas över axeln och ge mig båda händerna fria till annat. Kanske jag också gör några fler inre fack för småprylar. Ett underbart fynd och dagens vandring kunde inte börjat bättre. Varje steg var nu en bonus.

Området var verkligen generöst givande idag. Plötsligt stod jag bland ett tiotal fläderbuskar och den gamla systempåsen fick en ny användning för insamling av fläderblommor. Jag plockade ett 80-tal klasar som skulle bli till en sats fläderblomssaft.

Recept: Klasarna (cirka 60 st.) läggs i en behållare tillsammans med 3 citroner som skurits i tunna skivor (delar av citronerna kan bytas ut mot citronsaft på flaska), 1-2 kg socker får koka upp i 2 liter vatten som hälles över blomklasar och citroner. Rör om och lägg ett lock eller en ren handduk över. Låt stå i tre dagar med lite omrörning då och då och sila sedan genom en handduk, uppspänd på en upp- och nervänd stol, ner i en behållare. Häll upp på plastflaskor och frys in.

Tinneröstigen anslöt så småningom till dämmet vid Rosenkällasjön och jag fortsatte längs sjökanten med sikte mot en tidigare anordnad liten eldstad vid sjön. På vägen stötte jag på en svan som var på väg upp på land och bete med två kompisar, som redan hade hunnit komma ut på betesfältet. Efter en stunds tvekan vände svanen när jag kom och tog sig ut i vattnet igen.

Jag förbättrade eldstaden så den hade ett skydd mot den friska vind som kom från söder. Jag ställde ölburken i hörnet och eldade runt om. När vattnet började bli varmt la jag i en liten näve med blad från en mjölkört (rallarros), som jag plockat tidigare under vandringen. Vattnet fick koka i 10 minuter, ölburken plockades ur och lite kallt vatten fylldes på. Te på Rallarros (Mjölke, Mjölkört) smakar riktigt gott, som en blandning mellan grönt te och ett svagt svart te. Mjölkörten har också rötter som kan ätas när det beska tagits bort genom rostning.

Jag fortsatte att följa Tinneröstigens röda markeringar och ibland Östgötaledens orange. Bland rotvältor som såg sandiga ut letade jag efter bitar av sandsten och jag hittade också en mindre bit som får fungera som bryne tills jag hittar ett bättre.

Sista biten var jag trött på att följa stigar så jag stegade ut i terrängen och tog sikte på dagens startpunkt som var Karle IF:s fotbollsstuga, där min cykel stod parkerad. Höll på att gå rakt på en huggorm som låg slött utsträckt i solen. Kanske den höll på att arbeta med något den nyss ätit för den såg lite tjock ut på mitten. Jag vågade mig i alla fall ganska nära och tog en bild utan att den rörde på sig.

En bra vandring som kändes både i fötterna och benen.

Jan Gustafson-Berge

Igår fick en visdomstand lämna min kropp. För att komma undan smärtkänslorna innan jag somnade låg jag och tänkte på vandringen jag skulle göra idag. En ganska skral vandring egentligen då min plan var att befinna mig på Trollkullen och experimentera med lera och tillverkning av kärl. Jag känner platsen väl och i tankarna rörde jag mig i området, hämtade lera, ställde iordning en tidigare anlagd och väl använd lägerplats, bearbetade leran och formade kärl, undersökte Trollkullen i jakt på ätbara växter, eldade, kokte te och lagade mat. Jag såg verkligen framemot nästa dags aktiviteter.

När jag vaknade på morgonen var det dock ett annat ljud i skällan. Jag kände mig seg i kroppen och viljelös. Himmelen lovade regn vilket det också blev i form av en kraftigare skur. Den bekväma rösten i mig gick på högvarv och informerade om allt viktigt jag kunde göra hemma, istället för att gå ut i regnet, frysa och vara hungrig. Vandra kunde jag göra en annan dag tyckte Jans bekväma röst. Jag åt frukost och började väcka hemmavarande ungdomar. I takt med att vädret klarnade upp, klarnade också min hjärna upp och en annan röst började höras genom den sega dimman. Jag lurade mig själv genom att ta på "vandrar-kläderna", börja plocka fram min utrustning, fylla 2 stycken plastflaskor med vatten, brygga en termos kaffe och bre två smörgåsar (inga ätliga vilda växter idag!). Halv tolv var jag redo och gick hemifrån till Trollkullen på bekväma gångbanor och grusvägar.

Trollkullen är en liten trädbeväxt bergkulle som ligger som en ö i det gamla odlingslandskapet vid Djurgården, i Tinnerö naturreservat. Under ett antal år har jag tillsammans med flera andra brukat denna plats för verksamhet kring shamanism, forn sed och gudinnetro. Lägerplatsen vi ordnat uppe på kullen har dock inte används så mycket under de senaste åren. Det var ett kärt återseende för mig. Delar av träd hade fallit vid lägerplatsen och inramat den på ett mycket vackert och dramatiskt sätt. Eldstaden var intakt, kall och övertäckt med löv och kvistar. Det lilla vedskjulet hade rasat samman. Jag drack lite vatten och la mig på rygg ett tag, lyssnade och tittade upp på himmelen genom de stora trädens lövtak.

Efter ett tidigare icke avslutat försök med att tillverka keramik visste jag att det fanns lera vid Smedstadbäckens kanter. Jag gick ner till bäcken och vandrade längs båda kanterna några hundra meter. Bäckens vatten är näringsrikt och därför är växligheten frodig. Alar och några granar fanns på plats. I vattnet växte kaveldun, vass och säv vilket ger en bra utgångspunkt för framtida försök med dessa växter, både som föda och material till olika produkter. Första fyndplatsen visade sig bestå av illaluktande svart dy. Andra fyndplatsen hade en liten bit ner i marken, en grå och tung lera med endast några få små stenar och organiska rester i. Min nytillverkade och medvetet provisoriska grävpinne fick bort ytskiktet och leran placerades i en plastpåse.

Det blev inget långt vandrande idag, men det var ganska arbetssamt att gå längs bäcken eftersom marken sluttade. På väg tillbaka gick jag över ett snubbelrikt grästuvefält och var nära att trampa fel och trilla flera gånger. Trollkullen får bli en permanent lägerplats i mitt vandringslandskap där jag kan arbeta experimentellt med olika växter, råvarumaterial, tekniker och processer. Väl tillbaka med leran i behåll städade jag ur eldstaden, sopade undan löv och kvistar runt om eldstaden och samlade ved. Eftersom det blåste och fortfarande var torrt i markerna valde jag att ha igång en liten eld som jag under hela min vistelse matade med några pinnar åt gången.

Det var nu dags för kaffe och smörgåsar, medan elden sprakade och solen sken så där lagom genom trädens grenverk. Detta var en lycklig stund och jag ångrade verkligen inte att jag kom iväg. Efter en stund med hela kroppen mot marken började jag bearbeta leran. Den var lite för blöt så jag bearbetade och formade mindre bollar som fick ligga på en bit trasigt eternittak och torka. Under tiden som leran bearbetades passade jag på att ta bort stenar och organiskt material som fanns i leran.

Jag kan inte särskilt mycket om att arbeta med lera. Jag har som bildpedagog kommit i kontakt med färdig köpelera av olika kvalité. Jag har också vid några tillfällen format föremål av sådan lera och bränt med en reducerande metod, där föremålen befinner sig i en tunna tillsammans med sågspån. När sågspånen förkolnar försvinner allt syre och den färdiga keramiken blir kolsvart. Nu är mitt mål att hämta naturlera, bearbeta den, forma föremål med händer och tillverkade redskap, torka dem utomhus och sedan bränna dem i öppen eld där syre finns med hela tiden, alltså en oxiderande metod. Jag vill se om jag kan åstadkomma kärl som kan användas att dricka ur, koka vatten och mat i och som kan användas för att transportera och förvara föremål i.

Jag är anhängare av erfarenhetsbaserad kunskap och förtjust i experimentell arkeologi. Det är först när man gör något på riktigt som också görandets kunskap blir riktig. Det är oerhört svårt att föreställa sig och teoretiskt beskriva ett görande, det måste också göras för att till fullo förstås. Så fort man tar i lerklumpen startar kunskapsprocessen. Problem uppstår som måste få sin lösning, misslyckanden leder till nya lösningar, behov av redskap och hjälpmedel uppstår, kroppen hittar de bästa rörelserna och arbetsplatsen får sin organisering. Jag har samma kropp och hjärna som människan har haft i många hundratusentals år och när jag försätter mig i liknande situationer som de kan jag färdas i tiden. Ganska fort börjar kropp och tanke att samverka, kroppens rörelser och upplevelser föder tankar och handlingar som jag svagt anar har rötter långt tillbaka i tiden.

Lerklumparna gick nu var och en igenom olika steg. En första formning drev klumparna åt de former jag önskade. Ibland fick jag börja om då kärlet lätt blev för stort på fel ställe och kanterna för tunna. Men ganska snabbt lärde jag mig hur början skulle se ut för att det senare skulle bli någorlunda den form jag eftersträvade. Efter ytterligare torkning bearbetades kärlen till önskad storlek, tjocklek och form. Jag valde att bara forma med händerna och då blir det handens utformning och förmåga att röra sig som sätter gränser för vad man kan göra med leran. Efter ytterligare en liten period av torkning uppstod behovet av ett redskap som kunde släta till ytor och kanter och laga sprickor. Ett sådant redskap täljdes till av en bit torkad hassel. Det blev ett flerfunktionellt redskap med två olika sorters ändar. Med redskapet jämnade jag till och slutformade ytor och kanter. De öppna kärlen kunde slätas på insidan med hjälp av ett finger. Jag dekorerade till slut denna första kollektion med ett enkelt prickmönster längs kanterna och ristade in mitt märke på kärlens botten. Kärlen ställdes undan i ett gömställe under tak för att torka till nästa gång jag kommer på besök. Om kärlen då fortfarande är lite fuktiga kan en sista finputsning och glättning utföras innan bränningen.

Att arbeta med lera är stillsamt så flera gånger hördes prassel av olika styrka och ett antal djur kom mig väldigt nära. Det var fåglar, en mus, en ekorre och en rådjursmamma med en unge. Ovanför trädkronorna svävade flera korpar fram och hälsade mig med sina härliga läten. Det började mörkna och jag undrade vad klockan var. Mörka moln trädde fram på himmelen och det började regna. Vandringen hem skedde i ett stillsamt och svalkande regn. Varm vattenånga steg upp från marken och det luktade asfalt och växter. Klockan var halv åtta när jag kom hem, så det blev oväntade 8 timmar utomhus under denna fantastiska "vandring".

Jan Gustafson-Berge

Cyklade hemifrån 8.30 och parkerade vid en plats på Tinnerö-området som kallas Magasinshagen. Dagens vandringsidé var att följa parallellt med reservatets östra kant och gå mot söder så långt reservatet sträcker sig, och därefter vända och vandra tillbaka ytterligare en bit in i området. Dagen var varm redan på morgonen vilket krävde ett lugnt och långsamt tempo, så mycket som möjligt i skuggan. Mitt första etappmål var Smedstad dammar som jag ännu inte varit och tittat på efter att de utvecklats med flera nya dammar. Det hade verkligen blivit fint med alla nya dammar och gångstigar emellan.

Nästa riktning togs mot torpet Fröberget som sköts så fint av föreningen Linköpings Ekopark. På vägen hittade jag en ny plastkasse upphängd på en liten trädplanta och en bättre ölburk än den jag fann förra gången. På fröbergets tomt låg några skelettdelar fint upplagda på en sten och jag hade kunnat ta det mindre benet för att tillverka benredskap men jag lät bli. Benen tillhör Frötorpet. Hittills hade jag bara druckit vatten och knaprat på 4 torra enbär så jag började redan tänka på mat. Jag motstod dock frestelsen att plocka av gräslök och rabarber som växte i Fröbergets trädgård.

Efter Fröberget vandrade jag in i ett riktigt skogigt område. Där vilade jag i skuggan och åt upp 30 stycken nyutslagna harsyror. De smakade jättegott och piggade upp hjärnan. Ett rådjur med två rådjurskid sprang upp framför mig och skutthoppade iväg utom synhåll.

Den vassa spetsen på den avbrutna elstängselstolpen sticker hål på min systemkasse och utgör en säkerhetsrisk om jag skulle trilla. Jag började därför leta efter en bit tallbark för att tillverka ett skydd för spetsen. Jag fann snart en lämlig bit bark och dessutom en tygremsa upphängd med en trasig tvättklämma i ett träd. Vid en jättestor tall med en bänk runtom stammen stannade jag. Sittandes i trädskuggan tillverkade jag sedan min första utrustningsdetalj, ett avtagbart skydd för metallspetsen.

Fortsatte vandringen bortom Rosenkällasjön och kom in i ett för mig helt okänt område. Plockade en handfull tallskott vid en åkerkant med dike. Blev osäker på hur långt jag hade gått och vek av lite för tidigt och befann mig plötsligt vid Rosenkälla gård. Plockade 30 stycken toppskott från nässla på en av de kvarvarande och höga husgrunderna.

Vände hemåt och tog sikte på Smedstad gård. Stannade till i en hasseldunge och etablerade en liten enkel lägerplats uppe på en bergskulle. Hit kan jag återkomma vid framtida vandringar. Här fanns mycket hassel och nypon som jag vill experimentera med. Jag hämtade sten och byggde en liten eldstad med stensatt botten. Det var mycket torrt i markerna så eldning måste ske med stor försiktighet!

Jag hade med mig 2 liter vatten och det återstod 1 liter som skulle räcka till rengöring av den upphittade ölburken, nässelkokning och kokning av te på tallskotten plus lite vatten att dricka under resten av dagens vandring. Det gällde alltså att spara på vattnet. Nässlorna sköljdes i lite vatten och sköljvattnet hälldes i ölburken som jag skurit toppen av. Ölburken renades genom att sköljvattnet fick stå och koka ett tag i burken. Nässlorna koktes tillsammans med harsyra i min "gryta" som för tillfället består av en kakform i aluminium. Medan jag åt nässlorna kokte tallskotten i den rengjorda ölburken. Nässlorna hade blivit mjälla av kokningen och smakade…nässla. Under tiden som tallskottsdrycken svalnade låg jag på rygg i skuggan av ljusgröna eklöv, lyssnade på fåglarna och småslumrade. Talldrycken smakade syrligt och svagt av kåda, riktigt gott faktiskt!

Fortsatte vandringen mot Smedstad och följde stundtals Östgötaledens sten- och rotrika stigar. Stannade till för att med iver äta gökärt som smakade som råa ärtor med glimtar av sötma. Tvättade armar och ansikte i en liten svagt porlande bäck och kylde ner huvudet med kallt vatten.

Gick förbi ett mäktigt djurgryt bland stora stenbumlingar och plötsligt sprang en grävlingsmamma med sina två ungar fram ur skogen en bit bort från grytet. Mamman gömde sig bakom en sten, men ungarna fortsatte att gå omkring och leta mat. Jag hängde min plastpåse på en gren, tog fram kameran och stod alldeles stilla. Grävlingsungarna kom närmare och närmare och var till slut bara tre meter från mig. Jag kunde höra hur de sörplade vatten från en pöl nedanför en av stenbumlingarna. Jag rörde på mig och både ungar och mamman sprang in i sitt fina gryt.

Passerade Smedstad och gick grusvägen bort till min cykel. Var hemma klockan 17. Denna andra vandring höll alltså på i 8 timmar och sträckte sig ungefär 7 km. Det första jag gjorde hemma var att göra kaffe och äta rostade nötter och två frukter. Under tiden kaffet dracks stektes en laxbit i stekpannan som med god aptit åts tillsammans med rårivna morötter, rivet äpple och en sallad.

Jan Gustafson-Berge

Denna dag blev oväntat ledig så jag passade på att göra en försöksvandring. Jag cyklade från hemmet till dämmet vid Rosenkällasjön. Min idé var att vandra runt hela sjön så nära vattnet som möjligt utan att bli blöt. Andra människor och djur hade också haft denna idé för på flera ställen fanns upptrampade stigar ganska nära vattnet. På vissa sträckor fick jag söka vägen själv.

Jag tittade särskilt efter sådana växter som jag redan känner till och funderade över vad de skulle kunna användas till. Vilka växter som är tillgängliga som föda eller till dryck beror på årstid och platsens grundläggande naturförhållanden. På våren är det inte helt lätt att finna något då de växter som har sin näring i rotsystemet är bäst på hösten och vintern och de växter som har bär, frukt och nötter inte har kommit så långt än. Det som finns i överflöd är färska skott och nyutslagna löv. Vid vatten finns också rotstockar och rotskott av t.ex. kaveldun och vass. Tittade också efter blåsvarta enbär men såg bara små gröna.

Jag kan ganska mycket teoretiskt om vilka växter som kan användas till föda, dryck, krydda m.m., men en sådan slags kunskap räcker inte långt. Nästa kunskapssteg är att känna igen växten ute i naturen i dess olika utvecklingsstadier under skiftande årtstider. En växt ska inte heller bara hittas av en slump utan kunskap och erfarenhet ska kunna leda till den plats där eftersökt växt kan förväntas ha sitt hem. Det tredje steget är att kunna skörda rätt del av växten och bereda den till föda eller dryck på ett lämpligt vis. Det är de två sista stegen jag vill lära mig mera om med hjälp av detta vandringsprojekt.

Det blev ganska fort varmt och kepsen fick sitta på huvudet. En huvudbonad är ett viktigt föremål när man ska tillbringa mycket tid utomhus. En annan viktig sak är att behålla sitt lugn. All verksamhet ska utföras i ett lugnt tempo, eftertänksamt och försiktigt. Tid är ingen bristvara ute i naturen. Det är också mycket lätt att trampa fel, vricka foten eller trilla omkull med skador som följd.

Ganska snart uppstod behov av någon slags väska att transportera föremål i. Det är ganska ansträngande i längden att bära en så enkel sak som en enliters plastflaska i handen. Efterhand började jag också samla föremål och växter som dök upp i min väg. En näverbit från en i övrigt murken trädstam är bra att tända en eld med. Färska toppskott av hallon och älggräs till te. En låg kakform av aluminium och en ölburk med ett litet hål i. Nederdelen från en stolpe till ett elstängsel och en blå plastsak med militär härkomst. Räddningen dök upp i form av en plastpåse från Systembolaget, som fick tjäna som väska denna första vandringsdag.

Eftersom jag endast tänkt vara ute en kortare tid denna första gång och inte hade någon väska från början hade jag bara med mig en liter vatten, som ganska snart började ta slut. Jag stannade till och kokte den sista skvätten i aluminiumformen, på en liten minield. Toppskotten från hallon och älggräs tillsammans med några blad från en vildapel drog i det varma vattnet till ett skapligt välsmakande te.

Även en sådan här ganska enkel vandring ger som synes upphov till många frågeställningar att fundera kring. De flesta av dessa frågor får jag anledning att återkomma till, då det inte är önskvärt att fördjupa sig i allt i denna första lilla rapport.

Jag lämnade hemmet 9.15 och återkom 13.45. En positiv bieffekt av dagens utevistelse var att det smakade extra gott med en kopp kaffe och tre smörgåsar.

Jan Gustafson-Berge

Jag kommer här på bloggen att framöver i ord och bild rapportera från ett projekt som kombinerar vildmarksliv, enkelt friluftsliv, återförvildande, överlevnadskunskap, hantverk och konst. VANDRARNA är namnet på detta vandringsprojekt i yttre och inre landskap. Vandringarna sker i det område i Linköpings kommun som kallas för Tinnerö eklandskap.

Under 2002 genomförde jag ett vandringsprojekt som kallades VÄSEN och under en kortare period under 2004 genomförde jag en förstudie till ett icke fullbordat projekt som kallades Lägerplatsen. Detta nya projekt bygger delvis vidare på de två tidigare. Nu ligger tyngdpunkten på att utveckla min egen överlevnadskunskap. Projektet genomförs också med en konstnärlig målsättning och ska resultera i tillverkade föremål, texter och fotografier.

Jag vill med det här projektet:

1. Lära känna Tinnerö-området ytterligare inför kommande egna kurser i överlevnadskunskap.

2. Utforska kroppens reaktioner som ett resultat av att vara ute länge (8-10 timmar) under rörelse i terräng, med enkel utrustning och dålig näringstillförsel.

3. Verklighetsanpassa och skapa autencitet genom minimal utrustning. Utrustningen består av vardagliga kläder och skor, kniv, tändstickor eller tändare samt två liter dricksvatten i plastflaskor. Kamera, papper, penna och karta finns med för dokumentation. Om jag vill få i mig något annat än vatten under vandringens gång måste jag ordna det ute i fält.

4. Efter hand tillverka utrustning av material som hittas under vandringarna. Materialet kan både vara av naturligt ursprung eller utgöras av moderna industriprodukter. Den tillverkade utrustningen består både av sådana föremål som verkligen behövs och mera fiktiva sådana. Den tillverkade utrustningen och visst upphittat material ingår i projektets konstnärliga del. Utrustning får endast konstrueras i fält med hjälp av kniven och de övriga verktyg som tillverkas av upphittat material.

5. Utveckla min färdighet i enkelt och ursprungligt hantverk. Här finns trådar till forntida teknik och experimentell arkeologi. Jag vill visa på och stimulera till kreativ användning av moderna material i form av skräp och borttappade föremål, i kombination med naturmaterial av olika slag.

6. Utveckla min teoretiska och praktiska kunskap om växters bruk i överlevnadssammanhang. Under vandringarna insamlas och prövas växter som föda, dryck, krydda, medicin m.m.

Den pedagogiska utgångspunkten är att försätta mig själv i en lärande situation (Det är svårt att spela schack med sig själv!). Situationen ska innebära ett visst mått av tvång och begränsningar, vilket under skapligt trygga omständigheter, möjliggör en icke planerad utveckling av ny kunskap.

Vandringarna gör att behov av studier uppstår. Studierna ger i sin tur uppslag till nya uppgifter att lösa och nya försök att pröva. Vandringarna föder också tankar, funderingar, filosofiska resonemang och en ny medvetenhet.

Jag inbjuder också dig som är intresserad att vara medvandrare. Kontakta mig genom min mejl (eldoga@passagen.se) så får du reda på när nästa vandring äger rum. För att få vara med måste du acceptera ovanstående principer för projektet.

Jan Gustafson-Berge