BACKABERG/ELDÖGA - Självförsörjning och vardagsekologi med odling, hantverk, konst, kurser och experimentell verksamhet.

Vi är alla beroende av att livsmedel konserveras för att vi ska kunna överleva. För en människa som strävar mot självförsörjning är det även nödvändigt att själva behärska de färdigheter som behövs för att det ska finnas mat under hela året. För att kunna njuta av lokalt producerade livsmedel även under de tider på året då de inte kan skördas färska är den egna konserveringen en bra lösning. Det är inte särskilt svårt och här finns också en del pengar att spara då de förädlade råvarorna ökar kraftigt i pris jämfört med råvaran.

Gemensamt för olika konserveringsmetoder är att de går ut på att förhindra de nedbrytande mikroorganismer som får maten att ruttna, jäsa, härskna eller mögla alternativt att gynna positiva mikroorganismer som bevarar och förädlar våra livsmedel. De mikroorganismer som är aktiva är bakterier, jästsvampar och mögelsvampar. Två exempel på konserveringsmetoder där vi försöker gynna särskilda mikroorganismer är mjölksyrejäsning (bakterier) och jäsning av alkoholhaltiga drycker (jästsvampar). Att placera råvaror i stuka eller jordkällare kan på sätt och vis också anses vara en konserveringsmetod, men detta kommer inte att behandlas i denna text.

Några av tricksen vi använder är att tillsätta kemiska ämnen (socker och ättika) som skapar ogynnsamma miljöer för mikroorganismerna, ta bort luft genom hermetisk inkokning eller tillförsel av vatten, höja eller sänka temperaturen för att döda eller söva mikroorganismer samt minska vattenhalten under 20% genom torkning.

Vad gäller utrustning har du troligen en del redan i ditt kök, något kan köpas på loppisar och ytterligare några saker behöver du köpa speciellt och nytt. Köp kvalité från början så kan andra ärva sakerna från dig sedan. Det här har du stor nytta av vid konservering: Stor gryta på 10 liter, konserveringsgryta med ställning och termometer, ett stort antal glasburkar och glasflaskor, kökshanddukar, saftsil med silställning (alternativt en sliten kökshandduk och en upp- och nervänd stol), lång glastermometer upp till 200 grader Celsius, bra skärknivar (liten och stor), urkärnare och skalare, stor skärbräda, tratt och sylttratt (gör du själv av en plastflaska med vid hals), rostfria bunkar, rivjärn eller matberedare, hålslev och skopa samt en stöt/kross. På bilderna nedan ser du delar av den utrustning som behövs samt exempel på burkar och flaskor med något av det jag konserverat i höst. På bortre raden från vänster ser du ingefärapäron, körbärssylt, mjölksyrejäsning med vitkål, morot och lök, ättiksgurka, rosenkvittenmos och fläderbärssaft. På främre raden från höger ser du plommonsylt med bitar av rosenkvitten, blåbärssylt, tomat- och chilisås, äpplemos och lingonsylt.

En viktig faktor vid all konservering är renlighet och sterilisering av utrustning. Håll arbetsytor och händer rena och se till att kökshanddukar är nytvättade. Ha en stor gryta med kokande vatten där redskap och glasburkar kan kokas i minst 10 minuter innan de kommer till bruk.

I den här texten kommer några konserveringsmetoder att beskrivas med hjälp av ett typiskt recept som kan tjäna som ingång till ett fortsatt konserverande. De flesta allmänna kokböcker (särskilt lite äldre innehåller ytterligare beskrivningar och recept). En äldre bok jag älskar och rekommenderar är: "Hemkonservering. Modern handbok i konservering av bär, frukt och grönsaker". Med modern menas 1940-talet och boken kan finnas i andrahands-affärer och antikvariat. Torkning finns redan en utförlig text om på den här bloggen under kategorin självförsörjning. De metoder som introduceras är mjölksyrejäsning, inkokning med socker, inläggning med ättika och råkonservering.

Mjölksyrejäsning
Boktipset här är "Mjölksyrejäsning av grönsaker" , Syrans Förlag (9197345709), av Annelies Schöneck. Gör också ett besök hos Tistelvind som mjölksyrejäser i en större skala. Denna metod är ett exempel på där vi gynnar vissa bakterier på bekostnad av andra. De lämpliga mjölksyrebakterierna förekommer naturligt i grönsaker och när grönsakerna sönderdelas, vätskas, tillförs cirka 1,5 viktprocent salt och till en början placeras varmt så startar jäsningsprocessen, som också kallas fermentering.

Den klassiska grönsaken är vitkål (surkål) men jag brukar blanda ut med lite annat för att det ska smaka lite mer varierande och se aptitligare ut. Det finns särskilda jäskärl av keramik med vattenlås men det går bra att jäsa i stora glasburkar med skruvlock eller med gummiringar och metallspänne.

Rensa och skölj de grönsaker du vill arbeta med. Se till att all utrustning och dina burkar är väl rengjorda. Strimla eller finhacka vitkål (1-2 kg.), äpple (2 st.), gul lök (2 st.) och morot (4-6 st.). Detta blandas med kummin, enbär, filmjölksvassla och 1,5 viktprocent havssalt i en rostfri bunke. För att få en smakreferens och lite magiskt spad att tillföra blandningen kan du köpa en liten burk med Tistelvinds surkål. Allt stötes eller bankas tills massan börjar safta sig och då packas den på rena glasburkar. Se till at det finns vätska över massan annars kan du slå på lite kokt och kallt vatten. Glasburken ska sedan stå i 3-4 dagar i 23-25 grader, alternativt två veckor i rumstemperatur så att mjölksyrejäsningen kommer igång. Därefter förvaras burken i kylskåpet 3-4 veckor innan den är färdig för att äta. Den färdiga produkten förvaras mörkt och kylskåpssvalt för längre hållbarhet. Har du mjölksyrat i stora burkar kan du lägga över några dagars behov i en mindre burk så behöver du inte öppna den stora burken så ofta.

Inkokning med socker
Den här metoden bygger på att en hög sockerkoncentration verkar konserverande. Därför rekommenderas vanligtvis mycket socker, även om mängden varierar beroende på vilka bär eller frukter som ska konserveras. Jag använder bara så mycket socker som min egen smak tycker är bra. Som kompensation är jag extra noga med renlighet, sterilisering av utrustning, flaskor och burkar genom kokning och lämplig förvaring. Inget extra konserveringsmedel förutom sockret behövs och förtjockningen ordnas med naturligt förekommande pektin. Generellt är knappt mogna bär och frukter mera pektinrika och särskilt rika på pektin är svarta och röda vinbär, krusbär, citron, apelsin, syrliga äpplen, plommon och min favorit rosenkvitten. Dessa sorter är alltså lämpliga att blanda med sådana som är fattiga på pektin. Utgångsläge för experiment med andra ord!

Sylt: Din bär- och fruktråvara rensas på lämpligt vis från eventuella skal och kärnor som inte ska vara med samt sköljes i vatten. Koka upp försiktigt (eventuellt med lite vatten på botten av grytan) högst 10 minuter och stöt sönder vid behov. Tillsätt socker tills det smakar bra och koka några minuter till. Häll upp den heta sylten på kokade burkar och sätt på locken. Vänd upp och ner på en ren handduk och låt svalna. Förvaras mörkt och svalt. Exempel på råvara kan vara plommon och rosenkvitten, vita och röda vinbär, björnbär eller blåbär.

Saft: Din bär- och fruktråvara rensas och sköljes i vatten. Koka upp försiktigt med lite vatten på botten av grytan och mosa sönder så att all saft kommer fram. Häll geggan genom en saftsil eller en sliten och ren kökshandduk ner i ett kärl. Häll tillbaka saften i grytan, koka upp igen och tillsätt socker tills det smakar bra. Häll upp den heta saften på kokta flaskor och sätt på korkarna. Låt svalna och förvara sedan mörkt och svalt. Exempel på råvara kan vara svarta vinbär, körsbär eller fläderbär.

Det nystartade syltningssällskapet arbetar för att utveckla den småskaliga syltkokningen och kan bistå med information, utbildning stöd för dig som vill starta egen verksamhet inom området.

Inläggning med ättika
De två klassikerna här är inläggning med gurka och rödbeta. Det florerar en stor mängd recept i böcker och på receptsidor på internet, och nästan aldrig är de likadana. De ingående mängderna av olika ingredienser varierar stort, så ta även mina recept med en nypa salt. Du får receptet från min senaste inläggning med gurkor, därför den något udda viktangivelsen (du räknar själv om efter dina förhållanden). Vid inläggning är det lämpligt att den tillförda ättikslösningen har en koncentration på 12% och mängden lag ska ju räcka till mängden gurkor, så att de täcks i burkarna. Mängden salt och socker tar du efter ditt eget smaksinne, likaså vilka kryddor och övriga mindre ingredienser du vill använda. Squash går att lägga in på samma vis som gurka och det går att lägga in alla sorters gurkor, korta som långa, små som stora eller smala som tjocka. En del gurkor kan vara lämpliga att skala.

Inlagd ättiksgurka: 1,4 kg. gurkor, (1 liten lök), gula senapsfrön, pepparrot, dillkronor och/eller dillfrön, (svarta vinbärsblad), 3 dl. vatten, 3 dl. ättika (12%), 4-5 dl. socker och 1 dl. salt.
Tvätta gurkorna och skala vid behov, skiva dem och fyll upp på nykokta glasburkar samtidigt som du blandar med (lök), senapsfrön, små bitar av pepparrot, dill och (svarta vinbärsblad). Koka upp lagen med vatten, ättika, socker och salt. Smaka av tills du är nöjd. Häll den kokheta lagen på burkarna, sätt på kokta lock och vänd upp och ner på handduk att svalna. Förvaras mörkt och svalt.

Inlagda rödbetor: 2 kg. rödbetor, 5 dl. ättika (12%), 5 dl. vatten, 0,6-0,8 kg. socker, hel nejlika (hel ingefära), pepparrot eller (vitpepparkorn).
Skär bort rödbetsblasten men låt skaftfäste och rotspets vara kvar. Tvätta rödbetorna och koka dem nästan mjuka i vatten (hellre lite fasta än för mjuka). Häll av kokvattnet och låt rödbetorna svalna. Skär därefter bort skaftfäste och rotspets samt skala rödbetorna. Visst har rödbetorna ett härligt färgämne i sig! Små rödbetor kan få vara hela eller halva och de större skärs i skivor. Koka upp lagen med ättika, vatten, socker och de kryddor du vill ha med. Portionera ut rödbetorna på kokta glasburkar och häll på den kokheta lagen. Sätt på kokta lock och vänd upp och ner på handduk för att svalna. Förvaras mörkt och svalt.

Fler recept och information om ättika hittar du hos Perstorp Ättika.

Råkonservering utan socker
Innan sockret var i var kvinnas mun användes torkning, insaltning, rökning och jordkällare mera frekvent. En annan metod utan socker som inte behöver mer än råvara, kokt vatten och ett förvaringskärl är råkonservering. Vissa bär och frukter innehåller i sig själv en större mängd konserverande ämnen i form av fruktsyra och bensoesyra och kan därför klara sig utan tillsatta sådana. Exempel på sådana är lingon, hjorttron, omogna krusbär och rabarber.

Koka upp vatten som får bli kallt igen. Koka flaskor (gärna med lite vidare hals) eller burkar (gärna med lite smalare hals), lock eller gummiringar i en gryta i tio minuter. Ta upp dem och låt dem rinna av och svalna på en ren handduk. Skölj och rensa dina råvaror. Rabarbern skärs i mindre bitar (kan skalas innan). Fyll behållarna och fyll på med det kokta vattnet nästan ända upp till kanten och stöt dem så att all luft kommer ut. Tillslut noga och förvara svalt och mörkt.

Jan Gustafson-Berge

Under sommaren och hösten har jag börjat experimentera med att samla in och på olika sätt bereda bär och fröer (lite frukt och nötter får vara med också). Fokus ligger på lite annorlunda sorter som inte tas om hand på grund av att de kanske har en lite för "vild" smak, är lite arbetssammare att insamla och bereda och/eller har en oförtjänt allmänt dålig status. Målsättningen är att det insamlade ska användas som krydda, dryck eller mat och arbetet går ut på att få fram vad som är lämpligt till vad, satt i relation till förekomst och arbetsinsats. Experimenten är inte avslutade och därför varierar informationen från sort till sort.

Mycket av det arbetssamma ligger i urkärning och rensning av det torkade så att frö och bär skiljs från det som inte ska vara med. I mindre skala duger det att plocka med fingrarna. Nästa steg är att skilja "agnarna från vetet" med hjälp av mekaniska rörelser eller vind. I större skala kan säkerligen anordningar med siktar och sållar hjälpa till. Här finns med andra ord en del att utforska och utveckla.

Fläderbär
Blommorna och bären från flädern har verkligen olika karaktär. Blommorna är vanligtvis använda till framförallt saft men även som ett medicinskt verksamt te. När jag var liten hade mina föräldrar en odlingslott där det fanns ett stort fläderträd , i vilket jag tillbringade många timmar med att klättra och bygga kojor. Vi gjorde ingen fläderblomssaft vad jag minns, däremot kokades det varje höst en omgång fläderbärssaft som kom fram och dracks varm i förkylningstider. Nere i min farmors källare pluppade det även ur damejeanner med vin på bl.a. fläderbär. Bären har en smak som inte genast låter sig omfamnas, men efter ett tags umgänge kommer dess sanna karaktär fram och kan uppskattas.

Jag har gjort saft på bären och receptet är enkelt. Släng i de sköljda bärklasarna (eventuellt något rensade på de grövsta stjälkarna) i en stor gryta och låt de få ett försiktigt uppkok, krossa bären med en stöt och sila fram saften genom saftsil eller sliten kökshandduk. Häll tillbaka i grytan, låt sjuda och tillsätt socker efter smak. Koka glasflaskor i vatten en stund, ta upp dem och fyll på den heta saften nästan ända upp och sätt på korken hårt. Låt svalna och förvara mörkt och svalt.

Jag har även igång försök med lufttorkning av hela klasar. De enstaka bären är mycket runda och sticker snabbt iväg åt olika håll vid hanteringen. Går de sönder visar de sig vara kraftigt färgande. De största och bästa klasarna valdes ut, skakades lite så att lösa bär trillade bort och sedan hängdes de helt sonika upp på trådar i mitt nuvarande "torkrum" (läs: arbetsrum i hyreslägenhet).

Torkningen fungerade bra. De allra största klasarna kan med fördel delas på hälften innan de hängs upp för att undvika att det möglar i mitten av klasen. Sötman ökar betydligt i de torkade bären som är goda och trevligt knastriga. De ser ut som svartpepparkorn. Det arbetssamma är att skilja de torkade bären från sina små skaft. Både för torkning och rensning har jag haft stor nytta av en torkbricka som passar i min mobila torkställning. Brickan består av en playwoodbotten med tunna och låga träkanter runt om. I den fick bären sluttorka på en bit brunpapper och sedan kunde jag skilja bären från de små stjälkskaften genom att rulla dem i omgångar mellan handflatorna. Genom att lyfta lite på brickan och skaka försiktigt rullade bären neråt och en del stjälkskaft fastnade på vägen och kunde tas bort med en tårtspade med raka kanter. Denna procedur fick upprepas ett antal gånger innan bären var i stort färdigrensade. Jag råkade dessutom ha ett durkslag med hål som var perfekt anpassade för torkade fläderbär. Genom att röra runt med handen och skaka på durkslaget trillade det sista skräpet ut genom hålen.

Ekollon
Syftet med att insamla ekollon är att de efter behandling går att använda som föda och som beståndsdel i surrogatkaffe. Ett sätt att få bort ollonens kärvhet och beskhet är att rosta dem. Jag har gjort ett första misslyckat försök med att rosta ekollon i en stekpanna av gjutjärn. Jag hade glöd både över och under stekpannan och resultatet blev att vissa ollon inte hade rostats alls medan andra hade förkolnat. Det var svårt att rensa fram ekollonen bland glöden och jag hade ingen kontroll över rostningsgraden. Nästa gång ska jag rosta dem i en plåt med kanter ovanpå glöden så att ollonen kan ses och omröras till perfekt rostning. Efter rostning skalas de och kan sedan malas till mjöl.

Svarta vinbär
Inget ovanligt bär som ger en otroligt god saft och en kraftigt smakande sylt. Jag försökte i somras att torka vinbären utan tillsatsenergi. Tyvärr går det inte att reglera värmen i vår lägenhet (det sköts automatiskt) vilket gjorde att jag inte kunde öka värmen några grader som jag helst ville. Jag bredde ut de rensade bären på en torkolla som hade plywood som botten och tunna trälister som kanter. Fruktflugorna visade ganska snart intresse för bären så dörren till rummet fick hållas stängd och en handduk lades över bären. Jag reste bort två dagar och när jag återvände hade en del bär börjat mögla med ett småprickit vitt mögel. De mögliga bären rensades bort och resterande fick stå i 50 gradig ugnsvärme några timmar tills den mesta fukten avdunstat. Därefter torkade jag bären klara på torkollan. De torkade bären blev väldigt smakrika och fungerar som en syrlig ersättare till russin.

Enbär
Om man inte tänker göra enebärsdricka så går det inte åt särskilt många enbär under ett år, men det är väldigt trevligt att ha en glasburk med torkade enbär till hands för kötträtter och mjölksyrejäsning. Bären innehåller mycket kolhydrater i form av glukos och fruktos. En energigivande dryck kan kokas av 1 dl. bär och en halv liter vatten. Jag handplockade bären men det går också vid behov av större skörd att lägga ett tygstycke under busken som sedan skakas eller bankas på med en stör. Bär (och en del skräp) ramlar av och kan sedan rensas fram. Bären torkas liggande på en kartong eller torkolla.

Nypon
Tyvärr var jag lite för sent ute med insamling av nypon, så det blev inte så mycket i år. Vresros har de största nyponen och ger också det största utbytet per nypon. Annars är det olika sorter av vildväxande nyponros som gäller och de finns både med avlånga och mera runda nypon. Plocka de största och finaste. Rensningen är jobbig men med rätt sinnelag är det ganska trevligt att sitta några timmar i goda vänners lag, höra spraket från köksspisen, samtala och kanske dricka något gott.

Dela nyponen på mitten och gröp ur kärnorna från botten och uppåt med en tesked. Torkas enkelt på ollor utan tillsatsvärme. Kan sedan malas till pulver eller kokas som de är till ett gott te. Nyponmos är enklare att göra. Koka nyponen mjuka och passera genom passervagga eller med passertillsats i köksmaskin. Värm upp (sockra om du vill) och häll på små heta burkar eller frys in i portionsförpackningar.

Mållafrön
Jag lät några mållor få vara kvar i mitt grönsaksland och imponerades av hur mycket frö en planta producerade. När fröna började falla av vid beröring, repade jag av dem ner i ett tvättfat och de flesta fröna lät sig villigt föras dit. En del var omogna och höll sig kvar medans andra trillade utanför baljan och får bli till nya mållor nästa år. Jag torkade fröna utspridda på en isärtagen papperskasse, rörde omkring då och då och passade på att rensa bort lite småblad och annat krafs när jag ända var där. Har hittills använt dem i brödbullar och i gröt där de blev som små välsmakande svarta prickar. Fröna kan även användas i soppor och grytor.

Penningört
Denna trevliga växt kallas också för ogräs och växte i min grönsaksodling. Jag skördade en omgång gröna frökapslar som finhackade var goda i sås till fisk. Dessutom la jag in en deciliter tillsammans med äppelcidervinäger i en mindre glasburk. Jag lät plantorna stå kvar och skördade resten av fröställningarna när de första fröna började trilla ur vid beröring. Jag lät dem ligga i en skokartong och tryckte på dem tills alla frön ramlat ur. Genom att lyfta upp växtmaterialet (utomhus) och låta det falla ner i skokartongen igen så vindsållades skräpet bort och fröna samlade sig i kartongen. Jag använder dem som krydda och de smakar som en blandning av senap, pepparrot och beska sesamfrön.

Dillfrön
Dillen på en av mina odlingar i Linköping gav väldigt fina kronor och när fröna började bli bruna klippte jag ner dem i en skokartong där de fick ligga tills fröna lätt trillade av vid beröring. Dillfröna var jobbiga att skilja från sina små skaft och det blev en hel del plockande i omgångar. Fröna ska jag dels ha som utsäde till nästa år och dels som krydda i bröd och mat.

Körvelfrön
Dessa avlånga och lakritssmakande frön skördade jag gröna tidigt i somras och lät torka. De fungerar malda som brödkrydda.

Rönnbär
Under hösten har jag smakat mig igenom ett större antal rönnbär från olika träd jag passerat. Jag har då kunnat konstatera att både färg, storlek och smak varierar från träd till träd. Det kan alltså vara värt att välja ett träd med stora och välsmakande bär. Rönnbäret kan få stå som ett tydligt exempel på hur födoämnen kan bli stigmatiserade och få ett dåligt rykte som förmedlas från generation till generation. Det verkar vara en allmän kunskap (ofta inte baserad på egen erfarenhet) att rönnbär är så sura att de inte kan ätas. Min erfarenhet säger tvärtom att det är en smaksensation att äta ett rönnbär.

Tag ett fint rönnbär i munnen och bit försiktigt hål i det så att den friska syrligheten känns i munnen. Tugga därefter försiktigt på bäret och upplev konsistensen och smaken av bärmassan. Allra sist bearbetas skalet och de små kärnorna och en svag smak av bittermandel kan anas.

Det klassiska är att göra gelé av rönnbären. Jag har hängt upp fina klasar att torka på en lina och använder bären som en krydda, antingen hela eller som ett pulver.

Slånbär
Plocka stora bär när Fabror Frost har kommit på besök eller ge dem frosten själv i frysen. Klassikerna här är saft och kryddad sprit. Jag torkar dem på en torkolla med kanter och har dem som ett ganska sött och uppiggande godis.

Sibirisk ärtbuske
Denna buske är ganska vanlig i bostadsområdenas rabatter och planteringar. Skörda ärtskidorna precis innan de har öppnat sig och kastat iväg sina frön. Skidorna vrider upp sig på ett vackert vis och sprätter iväg fröna en bit bort. Förvara baljorna torrt i rumstemperatur i en sluten papperskasse och låt fröna kasta sig ut, eller hjälp dem på traven genom att trycka och röra omkring lite. Fröna är proteinrika och kan efter blötläggning kokas och ätas.

Rosenkvitten
Varken bär eller frö utan frukt. Den förekommer ganska vanligt som prydnadsbuske i offentliga rabatter och i privata trädgårdar. Där finns de för sin ogenomtränlighet eftersom busken har ett intrasslat risigt växtsätt och taggar på grenarna samt för sina vackra blommors skull. I väntan på att min egen buske ska växa upp får jag skörda av grannarnas buske. Jag har känt till dess existens ganska länge men först i år tillägnat mig dess frukter som ser ut som små och skrynkliga äpplen med en dragning åt citron. Den kallas ibland med all rätt för "Nordens citron" eftersom den är mycket syrlig. Frukterna är mycket rika på pektin och kan användas tillsammans med andra bär och frukter som saknar sådant.

Jag har använt färska bitar av den i matlagning och för att bättra på smaken hos plommonsylt. Frukten delas då och kärnor och kärnhuset skrapas ur, varefter halvorna skalas. Ska bitarna torkas skärs den i tunna skivor och torkas på en kartongbit eller olla. Ett friskt och smakrikt mos kan göras genom att de hela frukterna skärs i bitar och kokas med lite vatten i en gryta. Efter några minuter löses fruktköttet upp och "smälter" till ett tjockt mos, som kan spädas med lite vatten. Passera allt och häll tillbaka det passerade moset i grytan. Koka upp försiktigt och tillsätt socker tills den perfekta brytpunkten mellan syrligt och sött uppnås. Häll på heta glasburkar.

Jan Gustafson-Berge

Torkning av örter, grönsaker, frukt, bär och svamp
Torkning är en mycket gammal metod för att bevara livsmedel, och även nuförtiden vanligare än man kanske tänker sig (flingor, mjöl, soppor, knäckebröd, te, skorpor, nötter, kryddor, spagetti osv.).

Metoden har många egenskaper som tilltalar en självförsörjare:

1. De flesta näringsämnen och vitaminer bevaras mycket bra och smaken koncentreras. Jordgubbar, rabarber och svamp t.ex. blir pyttesmå men smakar enormt mycket.
2. Inga konserveringsmedel eller andra kemiska tillsatser behövs.
3. Torkade livsmedel tar liten plats och har lång hållbarhet vid riktig förvaring.
4. Energibesparande.
5. Billig metod som inte kräver avancerad utrustning.

Insamling av växtmaterial
Rötter insamlas lämpligast höst eller tidig vår, då de har störst näringsinnehåll. Blommor, blad och frukter plockas helst en torr dag sedan morgondaggen försvunnit. Unga och friska exemplar är att föredra. Delar av växtbestånd kan under säsongen slås med lie för att trygga tillgång på färska exemplar av växten. Både vilda och odlade växter kan torkas, men undvik växtplatser alltför nära väl trafikerade vägar. Bäst är att plocka i korgar, tyg-, nät- eller papperspåsar. Lämpliga hjälpmedel är spade, sekatör, sax, kniv och vassa naglar. Frukt och grönsaker torkas vid max 50 grader och örter vid max 35 grader. De insamlade växtdelarna ska bearbetas så fort som möjligt. Grönsaker kan förvällas lätt innan, men det är inte nödvändigt.

Metoder för torkning
1. Knippen: Du behöver snören, några spikar, metallgem som du böjer ut till krokar samt en mörk (alternativt dagsljusskyddad), luftig och varm plats t.ex. en vind eller ett bostadsrum som inte används så frekvent. Ta bort de nedersta bladen på växten och bunta den i knippen (10-20 stjälkar i ett knippe). De borttagna bladen kan du torka löst på en olla eller göra en kanna te av direkt. Linda snöret några varv runt stjälkarna/kvistarna och knyt åt mycket hårt eftersom stjälken krymper när den torkar. Bind samman ändarna på tråden så att en ögla bildas i vilken du kan hänga upp knippet. Du kan hänga upp på spik du satt fast på en vägg eller en fastsatt bräda. Med hjälp av utböjda gem kan du hänga upp knippena på uppspända trådar. Torkar du många sorter samtidigt, och inte har ett kristallklart minne, kan det vara bra att märka knippena med en liten kartongbit på snöret. Vissa växter kan vara svåra att skilja åt i torkat skick. När örten torkat repar du av bladen ner i påsar eller burkar. Försök att hålla bladen så hela som möjligt. Denna metod passar för exempelvis timjan, pepparmynta, citronmeliss, mejram, mjölkört, nässlor och liknande.

2. Långa snören: Om du inte har tillgång till särskilda torkutrymmen går det att torka i vilket rum som helst. Själv har jag torkat mitt årsbehov av äpplen och päron i vardagsrum, sovrum och gästrum, beroende på var jag för tillfället har bott, upphängt på linor nära taket. Om du inte vill att de torkade produkterna ska smaka tobaksrök, matos, rökelse m.m. bör dessa företeelser undvikas i rummet. Likaså är det bra, men inte nödvändigt, om temperaturen kan ökas några grader de första två torkdagarna, så att det mesta vattnet snabbt går ut.

De långa snörenas metod tycker jag är den enklaste, bekvämaste, effektivaste och vackraste metoden för större mängder äpplen, päron, klasar med rönnbär och fläderbär, grönsaker, svamp m.m. Du behöver starka tunna snören (ex. bomullssnöre till vävstolsvarp eller lintråd), en stoppnål och fastspänningspunkter på rummets motsatta väggar, vilka kan se ut på många sätt, där din fantasi och rummets utseende får styra. Själv har jag, på ett ställe där jag bodde, satt fast två ribbor med spik i, en ovanför ett fönster och en ovanför dörrkarmen, mellan vilka jag spände linorna. Ibland har jag spänt mellan stadiga bokhyllor.

Kärna ur äpplen med en urkärnare. Skär av ändarna eftersom de lätt möglar och dessutom mest består av skal. Skala dem om du vill det. Skär äpplet i 2-4 mm tunna skivor. Trä upp (sy) max 70 cm tätt packade skivor på snöret med hjälp av nålen. I det här momentet har du ena änden av snöret fast i ena änden upphängningsanordningen, samt resten av snöret och uppträdda äpplen vilande på ett bord. Spänn snöret så mycket du kan när du hänger upp det. Var gärna två eftersom 70 cm äpple väger en hel del. Placera ut skivorna jämt över hela snöret så att de inte berör varandra. Päron behöver inte urkärnas. Grönsaker rensas, skalas, tvättas och förvälls eventuellt lite innan du skär dem i skivor, bitar, stavar eller vad du nu känner för. Svamp kan träs på tråden direkt eller om de är stora först delas i mindre och tunnare bitar.

3. Lakan: Med hjälp av krokar och snören spänner du upp ett lakan eller annat luftigt tyg nära taket. Försök få det så spänt som möjligt, annars hamnar materialet lätt i en klump i mitten. De rensade bladen eller blommorna bredes ut jämt, ej för tjockt. Rör om bland växtdelarna en gång varje dag. Denna metod är lämplig för större mängder av t.ex. kamomill, fläderblom, lindblommor, persilja, björkblad osv.

4. Torkollor: Torkollor är ramar i vilket något sorts nät är spänt. Näten kan bestå av metall, plast, trådgardin eller annat glest tyg. Torkställen kan vara ovanpå kylskåp, nära en värmepanna, vid element och vedspis, i skuggan på en solvarm plats, eller på annan lämplig och passande plats. Ollor kan med enkla anordningar ställas eller hängas ovanpå varandra.

Ramarna fogas samman enligt bild. De limmas, spikas, skruvas, pluggas, surras eller vad som faller dig i smaken och fungerar praktiskt. Hörnen kan förstärkas med små trekanter av masonit/plywood eller styv kartong som sätts fast med små spik eller häftklammer. Tyget eller nätet fästes enkelt med en häftpistol. Ollor, liksom brickor, korgar, hönsnät, kartongbitar med kant, kartongtråg mm. är bra till mindre mängder av många örter (blommor, blad och frön) som t.ex. humle, ljung, lindblommor, körvelfrön, rölleka, johannesört m.m. Svamp och bär kan komma in i ganska fuktiga faser under torkningen så för dem passar brickor, styv kartong och kartongtråg ganska bra. Ibland kan svamp och bär behöva hjälp med några timmar i svag ugnsvärme (ha luckan på glänt)för att komma förbi den fuktiga fasen.

5. Torkskåp och torkställning: Om du har en bar vägg ovanför ett kylskåp, element eller annan värmekälla kan du bygga ett permanent torkskåp. Måtten anpassas efter materialtillgång, byggplatsens utseende och dina egna behov. Snickra ihop en stomme utav lister med bredd och tjocklek ca 3x3 cm. Sätt fast ribbor för ollorna med ett avstånd på 5-10 cm. Ollorna kan enkelt sågas till av perforerad masonit (alternativt hönsnät på träram eller styv kartong). På ollan lägger du med fördel ett rent papper eller glest tyg. Spika på sidor av masonit/plywood/styvt papper och lämna öppet uppe och nere så att luft kan passera. Dörr gör du själv av en ram som du täcker med masonit/plywood/papp eller så har du en gammal skåplucka från början som du anpassar skåpets mått till.

Du kan också bygga en torkställning på hjul av typen brickställ på en restaurang. Då får du mycket torkyta på en liten golvyta och torkställningen kan flyttas omkring efter behov. Torkställningen på bilden byggde jag av två hyllgavlar och delvis trasiga hyllplan av limträskiva.

Förvaring
De torkade produkterna ska skyddas från fukt, starkt ljus, smuts, lukt och för hög värme. Bästa förvaringsstället är en mörk och torr plats med en temperatur på 10-20 grader. Lämpliga förpackningsmaterial är brun papperspåse, plastpåse utanpå papperspåse, tygpåse av mörkt och tätt tyg, glasburk, trälåda, plåtburk klädd invändigt med papper, snöre, tejp och etiketter. Anteckna innehåll och förpackningsdatum på alla paket, burkar och lådor (man glömmer fort).

Bruna glasburkar kan stå framme, men ljusa burkar ska helst stå i ett mörkt skåp. Apoteket sålde en gång i tiden utmärkta bruna glasburkar på 500 ml med vid öppning och tättslutande lock. Dessa burkar passar bra till att förvara den dagliga användningen i. Lämpligt är att, för de sorter man har mycket av, ha två förvaringsställen: en stor behållare som lager och en mindre för en kortare tids behov.

Torkning är nästan för bra för att vara sant. Gör en livscykelanalys och jämför dina egna torkade produkter med motsvarande produkt inhandlad i en butik så uppenbarar sig lösningen på flera av vår tids mest allvarliga miljö-, energi- och resursproblem.

Jan Gustafson-Berge

Jag är kursledare för en kurs som heter KÖPSTOPP 2009. Studierna bedrivs på distans då de anmälda inte bor i samma stad som jag gör. Vissa saker är enkla att genomföra på en distanskurs. Jag kan skicka med texter att läsa, ge länkar till internet där texter och bilder finns att studera och jag kan beskriva vissa arbetsuppgifter som ska utföras av deltagarna i deras hemmiljö. Men det finns en del saker som är svåra att lära sig på distans (exemplevis olika hantverk, matlagning och odling) och där en direkt kontakt mellan läraren och eleven är den enklaste och bästa formen för kunskapsförmedling. Men nu gäller det att gilla läget och därför detta försök till instruktionstext på bloggen. Även om du inte deltager i min kurs kan du så klart snickra till en egen låda. Skicka gärna en bild på det färdiga resultatet!

Introduktion till enkelt snickeri
I begreppet KÖPSTOPP finns självförsörjning som en strategi och i den ingår som en grundläggande beståndsdel att tillverka, förändra och reparera föremål av olika slag. Dessa handlingar ingår i sin tur i det som kallas för hantverk. Olika hantverk finns det gott om, men några utmärker sig för att vara särskilt användbara för en självförsörjare. De kännetecknas av att arbetsmaterial, verktyg/redskap och tekniker är multifunktionella och mångsidigt användbara. Den här texten ska ge en introduktion i ett härligt hantverksområde som arbetar med materialet trä och i det här fallet torkat trävirke. Du får hjälp att ta de första stegen in i ett allmänt och enkelt snickeri vars syfte är tillverkning av enkla och funktionella föremål som är användbara i de flestas vardagsliv.

Det ryms mycket i en låda
I vår förenklade värld (dvs. i den här textens värld) består en låda av fyra sidor och en botten. Det finns några variabler som gör lådan användbar i många sammanhang. Genom att variera sidornas längd och bredd (lådans höjd eller djup) kan lådan fyllas med olika saker. Nu ska vi också glida lite på begreppen. Genom att lägga ett lock på lådan får vi (beroende på storlek), ett skrin, en kista, en vedlår eller en sittmöbel med förvaring. Genom att ställa lådan upp eller hänga den på en vägg får vi en hylla och med lock (dörr), ett skåp. Genom att införa en bräda inuti lådan fås fack och hyllplan. Du förstår nu att om du kan tillverka en låda kan du göra flera av de inredningsdetaljer du har i ditt hem eller i dina uthus.

Arbetsmaterial - trävirke
För det här arbetet ska vi inte köpa något nytillverkat virke. Det är återbrukat virke som gäller. Du får leta i dina egna förråd och uthus efter passande virke. Trasiga eller hopplöst förlorade möbler kan tas isär och erbjuda virke. Hittar du inget på hemmaplan får du vända dig utåt till grannar, lokala tippar, källsorterings-anläggningar, byggarbetsplatser m.m. Hämtar du in virke som är fuktigt, måste det ligga och torka, först bara under tak och sedan inomhus om det ska användas inomhus. Eftersom du kommer att få smak för detta med att tillverka egna föremål i trä rekommenderar jag att du redan nu anordnar en plats där du kan förvara ditt arbetsmaterial. Till att börja med räcker det med en mindre hylla där du kan lägga eller ställa ditt trävirke. Till lådan kommer du att behöva hyvlade brädor med en tjocklek på 10-20 mm. Deras bredd och längd beror på vilken slags låda du vill tillverka, men det är bäst att börja med en mindre variant. Till botten är det enklast med en skiva. Jag arbetar helst med masonit (hård träfiberskiva) eller plywood (kryssfanér). Det finns också andra skivmaterial som t.ex. MDF-board och spånplatta. Det går också att göra en botten av brädor som spikas samman bredvid varandra.

Verktyg
En självförsörjare behöver efterhand en hel del verktyg och redskap. Men för att tillverka en låda på vårt sätt är det egentligen bara nödvändigt för dig att ha en hammare och en såg samt spik av två storlekar.

En klohammare eller snickarhammare är bra att börja med då den både kan slå i spikar och dra ut dem igen. Den lilla är bra till mindre arbeten som vår låda och den stora till större arbeten som byggnadssnickerier. En fogsvans med kombinationständer dvs. den är lika bra (eller dålig) på att såga tvärs över träfibrerna (kapa) som att såga längs med träfibrerna (klyva), är den första såg du skaffar dig. Den mindre modellen har till storleken mindre tänder och passar bättre till nättare arbeten.

Det finns sedan ytterligare verktyg och redskap som kan underlätta ditt arbete med lådan. En hovtång kan dra ut spikar eller knipa av metalltråd. Tumstock, talmeter och blyertspenna är exempel på markerings- och mätredskap. För att göra hål till skruv eller för att förborra till spik och skruv behöver du drillborr, svängborr eller borrmaskin samt borrar. En drillborr passar till mindre borrar, en svängborr klarar tuffare arbeten med större borrar och en elektrisk borrmaskin är bra till det mesta och kan också skruva med hjälp av bits. Med skruvmejslar kan du skruva i och ur skruvar. Du kan behöva skruvmejslar av olika storlekar och med änden utformad för att passa olika sorters skruv. Att kunna spänna fast arbetsmaterialet eller den helt eller delvis ihopsatta produkten underlättar mycket. Det allra enklaste är att arbeta med två skruvtvingar (Tvingman) eller ett skruvstycke som sitter fast på ett arbetsbord. För att jämna till eller forma kanter och ytor på trämaterialet behöver du något av följande verktyg. En kniv är bra till mycket och i vårt fall kan den tälja bort vassa kanter och hörn. En halvrund träfil gör samma sak fast med mer ljud och damm som resultat. En liten hyvel kan runda av vassa kanter och hörn samt jämna till ytor.

Nu har du redan till en hel verktygslåda som ger dig möjlighet att tillverka mycket mer än bara en låda. Du kanske redan har en del av detta, annars får du köpa nytt och köp då inte det allra billigaste utan börja med de verktyg som prismässigt finns i mellanskiktet. En del kan du hitta billigt på loppmarknader och i andrahands-affärer.

Spik och skruv
Det finns vädigt många olika sorters spikar för allehanda specialarbeten. De vanligaste som passar till vårt arbete ser du på bilden. De finns i olika längder från 9-120 millimeter. På en spikförpackning kan det t.ex. stå 20 x 1,2 (eller 1,2 x 20) vilket betyder att spiken är 20 millimeter lång och 1,2 millimeter tjock. De mindre varianterna finns som koppar- och mässingsspik. De större är av järn, antingen utan ytbehandling som kallas blank eller med ytbehandling som består av zink, för att skydda mot rost. Den första sorten heter trådspik och kännetecknas av sitt platta huvud. Den andra sorten heter dyckert och har som kännetecken sitt något till ytan mindre huvud som har en avsmalnande konisk form. Trådspikens huvud ligger ovanpå materialet medan dyckerten lättare kan sjunka ner i träet. Båda sorterna går att använda i vårt arbete, men allmänt sett är trådspiken vanligast förekommande.

Det finns väldigt många olika skruvar också. De kan delas upp efter huvudets form och kallas då försänkt, halvförsänkt eller kullrigt/platt. Den första ska hamna med sin överkant jäms med eller något under träytan, den andra ligger med sitt huvud till hälften ner i träet och till hälften ovanpå och den tredje ligger helt ovanpå träet med sitt huvud. En annan variation är den form som finns på ovansidan av skruvens huvud och som möjliggör att skruven kan skruvas ner i träet. De vanligaste är ett rakt spår eller olika former av kryss eller stjärna, vilka alla kräver sina särskilda skruvmejslar eller bits till skruvdragare.

Tillverkning av en låda
Nu är vi redo att sätta igång. Jag gick till virkesförrådet i husets snickeri där jag bor och hämtade två brädor från en sängbotten och skivor av vitlackad masonit och plywood. Mitt syfte var att tillverka två mindre lådor att förvara verktyg i på Lövudden. Sängribbor har lämpliga mått för detta ändamål och är redan hyvlade. Mitt arbetsbord är som så många gånger förr vårt stadiga köksbord, märkt av otaliga hantverksarbeten.

Naturliga mått
Jag arbetar ofta med materialets givna mått och/eller de mått som produktens funktion ger. Jag kallar dessa mått för naturliga mått och de anges inte i någon enhet, utan de bara är. Det tänkta innehållet i en låda ger innermåtten och ska lådan stå på en hylla ger den yttermåtten osv. Ofta har det ingen betydelse om det skiljer ett antal cm. eller dm. på bredd- och längdmåtten och då är det arbetsbesparande att använda ett redan färdigt material som har ett ungefärligt passande mått. Givetvis kan du få mäta hur mycket du vill, bara det blir bra. Att arbeta med sitt ögonmått är en nyttig träning att se materialets möjligheter. Jag använde plywoodskivan som mått för lådornas långsidor. Biten som blev över på brädan delade jag på mitten och fick då de två kortsidorna.

Sågning
Såga alltid lugnt med långa och långsamma tag. Använd någon av dina fingrar som stödjande anhåll vid de första sågtagen. Börja och avsluta sågningen extra försiktigt så får du inga urslitningar i virket. Detta är särskilt viktigt att tänka på vid arbete med en så grov såg som en stor fogsvans. Visserligen arbetar vi grovt med detta arbete, men det finns gradskillnader även i helvetet.

Sammanfogning
När första hörnet ska sammanfogas tar du hjälp av dina tvingman som extra händer. Sängbottens brädor är mjuka och ganska tjocka, så det går att spika direkt. Ett tricks kan vara att knacka lite på spikens spets med hammaren. Då fungerar spiken lite mindre som en kil när den tar sig igenom träet. Spiken ska vara 2-4 gånger så lång som brädan är tjock, beroende på var spikningen är placerad och hur mycker kraft sammanfogningen ska tåla. Mina brädor var 2 cm. så en spik med längden 6 cm. hade varit lagom. Nu hade jag inga sådana hemma utan valde dyckert med längden 5 cm., eftersom nästa längd jag hade var 7,5 cm. Är trämaterialet tunt, hårt eller om spikningen ska ske nära en kant är det bäst att förborra i den första brädan med ett hål som är något mindre eller lika stort som spikens tjocklek. I mitt fall hade jag en kvist där jag valde att förborra. Trots detta sprack det när jag slog sista slaget och dyckertens kilformiga huvud spräckte kvisten.

Skruvning
Vid skruvning måste den första brädan förborras och då ska hålet vara lika stort som skruvhalsen är tjock. Skruven ska gå fritt igenom den första bräden för att kunna dra ihop de två brädorna. Jag valde försänkta skruvar och använde en särskild försänkare för att ge plats för skruvhuvudena att komma ner under brädans yta. I mjukt trä går det att få ner skruvhuvudet utan att försänka men det blir snyggare med en försänkning.

Bottenskivan
Fastsättning av botten kan ske på två sätt. Antingen läggs lådan ovanpå skivan och markeringar görs runt om med en blyertspenna. Därefter sågas skivan till och spikas fast. I det här fallet tycker jag att det är enklare att spika fast skivan först och därefter såga bort det som sticker ut. Skivorna var 4 mm. tjocka och jag valde trådspik som var 25 mm. långa. Något över rekommenderad längd men eftersom botten ska tåla en del tyngd passar det med längre spik (de är ju rätt korta ändå i sig själv). Jag fäster i hörnen först, sedan ett spik i mitten med ögonmått och sedan i mitten av mitten osv. tills mellanrummet mellan spiken är lagom, så behöver ingen mätning göras här heller. Till sist kan vassa och stickiga kanter och hörn antingen hyvlas eller filas runda.

Vandra vidare
Har du kommit så här långt, kanske med viss möda och besvär, hoppas jag att du är stolt över din låda och att du vill ha mer av samma sort. Det finns bara ett sätt att gå vidare och det är att praktisera. För varje gång du snickrar något kommer du att lära dig något nytt och speciellt när du gör fel. Det finns ingen större källa till lärdom än felheten. Ordna dig nu en liten arbetsplats, ett stadigt bord, ett skruvstycke, en hylla för arbetsmaterial och några av de verktyg jag föreslagit. Du anar inte vad du kan åstadkomma!

Jan Gustafson-Berge

En undersökning av brödhyllorna i en livsmedelsaffär (i det här fallet den lokala konsumbutik där jag handlar) är ett talande exempel på hur vårt samhälle organiserar försörjningen av livsmedel. Olika styrande faktorer såsom inbyggda mekanismer i det ekonomiska systemet (konkurrens, vinstmaximering, kostnadseffektivitet m.m.), oljans låga pris och olika politiska beslut har medfört en koncentration och centralisering av brödindustrin. I brödhyllorna finns ett mycket rikhaltigt sortiment av bröd från den ljusaste formfranska till de mörkaste surdegsbröd. Några stora företag (bagerier) dominerar och det finns också bröd från andra länder än Sverige. På en del bröd står att de är bakade med kärlek, men den som vet hur ett bröd kommer till idag i en brödfabrik, tror inte på denna slogan. Brödets ingredienser och det färdiga brödet har även rest långt med lastbil för att till slut hamna i våra magar för en kort stund. I norra Sverige finns bröd från södra Sverige (Pågens) och tvärtom (Polarbröd). Ibland när jag handlar håller en representant från något brödföretag på att byta ut de bröd som inte sålts mot nya och jag undrar stillsamt, utan att fråga, hur många procent som tas tillbaka och vart dessa bröd tar vägen?

Det är uppseendeväckande hur få ekologiska alternativ det finns från de stora bagerierna! Den här konsumbutiken är generellt bra när det gäller ekologiskt sortiment och bland bröden finns ett sortiment från Kung Markatta och en lokal bagare som friskt och frodigt arbetar under namnet Slåttergubben. Tidigare fanns också bröd från Saltå Kvarn, men de försvann plötsligt.

Varuanalys
När jag analyserar en specifik vara, en handling eller en aktivitet gör jag en uppställning av alla de alternativ som står till buds. Jag får då något jag kallar för en linje, i det här fallet en "brödlinje" där det i ena änden finns det bästa alternativet och i den andra änden det sämsta. Vad som är bäst eller sämst styrs i sin tur av vilka kriterier som är underlag för bedömningen.

De kriterier som jag använder är: ekologiska råvaror, ökad självförsörjningsgrad, rimliga eller minskade ekonomiska kostnader, hälsosamhet, miljöskonsamhet, resurssnålhet, minskad uppkomst av avfallsprodukter, lokal produktion, minskade transporter, bra arbetsförhållanden för producenterna (människor och djur) och ökad livskvalité. Dessa faktorer är tillämpbara på de flesta produkter och givetvis finns det även andra faktorer att ta med i beräkningen för den som vill. Oftast är det svårt att vikta de olika kriterierna mot varandra och få ett entydigt alternativ. Här finns helt klart underlag för kompromisser, olika bedöminingar och ett stegvist vandrande mot det ultimata och bästa alternativet.

Brödlinjen skulle då kunna se ut så här: (1) Avstå från att äta bröd, (2) Egenbakat bröd på egna ekologiska råvaror, (3) Egenbakat bröd på helt eller delvis köpta ekologiska råvaror, (4) Ekologiskt bröd från lokalt bageri, (5) Ekologiskt bröd från regionalt bageri, (6/7) Ekologiskt bröd från långväga producent, (6/7) Bröd från lokalt bageri, (8) Bröd från regionalt bageri och (9) Bröd som kommer så långt borta ifrån som möjligt. Inom varje kategori kan sedan underlinjer utvecklas så att ett ekologiskt surdegsbröd anses bättre än en ekologisk formfranska osv.

Surdegsbröd
Efter detta lilla matnyttiga resonemang börjar vi nu närma oss själva brödet och dess skapande. Min första kontakt med surdegsbröd var i Helsingborg i slutet av 1970-talet. Jag aktiverade mig då i en miljögrupp ansluten till dåvarande Miljöförbundet. Drivande krafter i föreningen var två bröder som bodde i en ruffig lägenhet där vi hade våra möten. Fikat i slutet på mötena var standardiserat och en ny upplevelse för mig och bestod av örtte, hemmabakat surdegsbröd och mesost. Efter några års bekantskap fick jag en klump med surdeg att förvalta och jag gjorde några misslyckade försök att få till ett gott bröd innan surdegskulturen dog ut av vanvård från min sida. Sedan dess har jag i perioder bakat med vanlig köpejäst. För något år sedan dök så Slåttergubbens bröd upp i konsumbutiken och jag började köpa dem. Det var roliga och intressanta bröd och dessutom mycket goda. Kilopriset var förståeligt högt, men låg dock ändå på gränsen för vad jag kunde acceptera. Det var då tanken föddes på att försöka med eget surdegsbröd igen. Under sommaren 2008 var min baktokiga dotter hemma och vi startade en surdegskultur (juli 2008) och utvecklade tillsammans två olika typer av bröd. Sedan dess har jag varannan vecka bakat två surdegsbröd och trivs bra med det.

En vanligt spridd uppfattning är att surdegsbröd är omständigt och tidskrävande att baka. Detta är sant på så sätt att allt nytt beteende har en tröskel som man måste ta sig över. Första gången ska även själva surdegskulturen startas och sedan är det arbetsinsatser och jäsningar i omgångar spridda över (i  mitt fall) två dagar. Men efter första gången finns kulturen färdig i kylen och är inte jobbigare än att komma ihåg att köpa jäst, öppna jästpaketet och smula jästen i degbunken. Man kommer också in i en rutin som passar de egna förhållandena och medan degen jäser står i alla fall inte jag och tittar på, utan gör något annat.

Familjen Gustafson-Berges surdegsbröd
Jag kompromissade samman receptet utifrån sökningar på internet och läsande i några brödbakningsböcker. Som vanligt finns det inte bara ett enda rätt sätt att göra en sak och varje bagare har sina käpphästar och absoluta viktigheter. Så ta även mitt recept med en liten nypa salt och utveckla ditt eget surdegsbröd och din egen bakstil. En sats räcker till två brödformar (två bröd).

Surdegskulturen startar du på följande sätt: 4 msk rågmjöl rörs ut i två dl ljummet vatten i en ren glasburk som får stå varmt (22-28 grader) i två dagar. Locket på burken kan vara av eller löst på, du kan röra i kulturen eller låta bli. Efter dessa två dagar tillsätts ytterligare 2 msk rågmjöl och efter ett dygn eller två till är surdegskulturen färdig. Du känner garanterat på lukten om du har lyckats eller misslyckats att bjuda in rätt mikroorganismer. Jäsningsprocessen kan underlättas om du tillför lite naturell youghurt, honung eller rivet äpple.

Dag 1 på kvällen: 1-2 dl surdeg, 1,5 dl ljummet vatten och 2 dl rågmjöl blandas i en bunke som får stå övertäckt i ett rumsvarmt utrymme över natten.

Dag 2 på morgonen/förmiddagen: Innan mer mjöl och vatten blandas i tar du undan 1-2 dl surdeg som förvaras i en glasburk med lock i kylen. Om surdegen inte används på ett tag ska den matas en gång i veckan med en matsked rågmjöl och lite vatten. Nu blandas 1,5 dl ljummet vatten och 2 dl rågmjöl ner i bunken som får stå övertäckt 5-10 timmar.

Dag 2 på kvällen: Nu är det dags för 2,5 dl ljummet vatten, salt efter behag, 1 dl vetemjöl och 4-5 dl rågmjöl att blandas ner i bunken. Degens konsistens ska vara ganska kompakt. Degen förs över i två smorda (smör eller olja) brödformar och plattas till. Degen jäses i formarna cirka två timmar på en plats där temperaturen är något över rumstemperatur. Hos mig fungerar skåpet över kylskåpet bra till denna uppgift. När bröden jäst färdigt sätts ugnen på 250 grader. När värmen i ugnen är 250 grader sätts de färdigjästa bröden in i ugnen och värmen sänks till 200 grader. Efter 40 min sänks värmen till 180 och gräddningen pågår ytterligare 20 minuter. Ta ut bröden ur formarna när de har svalnat lite och täck över med handduk och en filt för en långsam avsvalning under nattens mörka timmar.

Egna variationer
Du kan givetvis variera mjölsorterna, tillföra olika ingredienser och kryddor i ditt bröd för att få olika typer av surdegsbröd. Det blir dock bäst om det är mest rågmjöl i degen. Exempel på kryddor är salt, anis, kummin, fänkål, kardemumma, enbär och kanel. Exempel på övriga ingredienser är skållat kross, pumpakärnor, solrosfrö, sesamfrö, ringblomma, russin, fikon, aprikos, torkade äpplen och havtornsbär.

Jan Gustafson-Berge

Äpple är en fantastisk frukt. Den passar bra i vårt klimat, den är vacker och variationsrik och den kan användas till så många goda och nyttiga saker. Den ger också mycket med ganska små arbetsinsatser. Ett land eller en region med stolthet, ekologisk medvetenhet och som vill satsa på självförsörjning skulle absolut värna om sina äppleodlingar. Både privatpersoner och företag kan använda och utveckla äpplet och produkter av äpplet. På annan plats här på bloggen har jag t.ex. skrivit om äpplemust, som i sin tur kan förädlas vidare till cider och äpplecidervinäger.

Ytterligare ett sätt att behandla äpplen på är att torka dem. Genom torkning kan äpple finnas tillgängligt under de perioder av året då det inte finns färska äpplen att tillgå. Torkning av äpplen är en enkel, energisnål och utrymmesbesparande konservering av frukten.

Det finns torkapparater drivna av elektricitet och de kan säkert torka äpplen. Jag förespråkar dock en metod där äppleskivorna hängs upp på snören högt upp mot taket i ett lugnt, inte så ljust, varmt och torrt rum utan föroreningar såsom cigarettrök, rökelse och matos. I mitt fall får vårt sovrum fungera som detta torkrum. Detta är en metod som ger en stor mängd torkade äpplen med en liten arbetsinsats.

Jag väljer ut fina äpplen av fasta höst- eller vintersorter. Botten och toppen skärs av, äpplet urkärnas med en urkärnare, skalas och skärs i skivor cirka 2-5 millimeter tjocka. Den starka linan av naturfiber (äppleskivorna ska inte kunna glida på linan så lätt) fästs i ena änden i väggen eller liknande. Äppleskivorna träs upp på linan som spänns i andra änden av rummet.

Skivorna placeras sedan ut med jämna mellanrum längs hela linan. Därefter sköter det hela sig själva och efter 3-7 dagar är äppleringarna torkade och kan placeras i papperspåsar som sedan förvaras i burkar på ett mörkt och torrt ställe. Äppleringarna kan i måttliga mängder ätas som de är, finfördelas till bakning och müsli eller blötläggas för att användas i äppelkakor samt kokas till soppa eller gröt.

Jan Gustafson-Berge

Igår var det dags för årets pressning av äpplen till must. Vi var fem personer och denna gång höll vi till på en plats i närheten av Västerlösa som ligger sydväst om Linköping. Texten här har i sin huvudsak tidigare varit publicerad i tidningen ÅTER och bilderna är från olika mustningar som ägt rum på Backaberg i Linköping.

Det är ett märkligt land vi lever i. Samtidigt som hundratusentals kilo äpplen faller till marken i villaträdgårdarna och behandlas som avfall, kör människor i sina bilar till stormarknader för att handla billiga äpplen från andra delar av världen. Självförsörjaren har egna fruktträd, som klipps och skördas med respekt och tacksamhet. Det kan bli många äpplen från några träd, så när äppleringar hänger på tork, äpplemos fyller glasburkarna, äpplekakor äts till fika, fruktfat är fyllda av äpplen och jordkällaren är laddad med de finaste äpplena, finns det ändå äpplen kvar. Då kan det passa att pressa en god och livgivande must av äpplena. En del av denna must kan också bli cider och vinäger. Vi har äpplet att tacka för mycket och det är en skam att våra inhemska äpplen inte har en högre status.

Mustfabriken

Vår lilla mustfabrik bygger vi upp kring en eldstad med bänkar runtomkring. Hittills har det under alla åren varit fint väder, men skulle det regna kan vi enkelt spänna upp en 16 m2 stor tygpresenning över eldstaden och arbeta under tak. Att arbeta utomhus är både praktiskt och härligt. Det är mycket vatten som ska hanteras och efter ett tag blir det mesta lite blött och småklistrigt av äppelmust och pressrester. Den kreativt tänkande läsaren kan säkerligen omsätta och omvandla våra metoder till sina egna förhållanden. Mustfabriken består av ett antal avdelningar som nedan kommer att beskrivas och i samband med detta redogörs för utrustning, tillvägagångssätt m.m. som har med respektive avdelning att göra.

Hur fabriken ser ut och är rumsligt organiserad syns på bilden. Det är viktigt att tänka på renligheten. I vårt fall ordnar vi detta genom att med jämna mellanrum skölja allt med rent vatten från en vattenslang med högt tryck samt genom att doppa mindre föremål i vattengrytan och hälla kokande vatten över äppelpressen och dess tillbehör. Här visar sig utomhusvistelsen vara till en stor fördel!

Vattenkokningen

En av de utomhuseldstäder som finns på Backaberg består av kraftiga bänkar i form av en hexagon med en eldstad i mitten. Eldstaden är upphöjd på en rund murad plattform av stenar och inramas av några lager tegelstenar. Ovanpå tegelstenarna lägger vi ett metallgaller på vilket en konserveringsgryta står. I grytan finns hela tiden varmt eller kokande vatten som vi använder för att hålla utrustningen ren. Denna del av fabriken består av eldstad, galler, stor gryta med lock och vattenskopa.

Äppellagret

På Backaberg finns bara två gamla och sedan lång tid tillbaka misskötta äppelträd kvar som inte ger så mycket frukt. Vi tigger därför av bekanta och plockar i närområdet på de kollektiva äppelträd som finns. I år var det mycket lätt att få tag i äpplen då träden dignade av frukt och vi fick åka och plocka i två villaträdgårdar. Lite senare sommaräpplen, samt höstäpplen och mogna vinteräpplen passar bäst och det är också bra att blanda flera olika sorter. Till cider behövs dessutom äpplen från vildapel för att få rätt syrlighet och bett i smaken. I närheten av Backaberg och där jag bor finns en gammal ängs- och hagmark som heter Magistratshagen. Där har vi röjt fram och vårdat vildapel och kärnsådda äppleträd som ger oss några olika sorter av mera och mycket mera syrliga och beska äpplen. Cirka 1/5 av mängden äpple ska till cider vara vilda.

Räkna med att 1 kg äpplen ger cirka 4 dl must och att en nästan full papperskasse ger 3-4 liter must.  Äpplena samlas in veckorna före och förvaras under tiden i Backabergs nyrenoverade jordkällare. Med materialpyssel, fikapauser, socialt umgänge och själva pressarbetet brukar det ta 6-7 timmar för 3-6 personer att pressa fram denna must. Jag tror att 3-4 samkörda och målinriktade personer skulle klara av att pressa 100 liter must med vår småskaliga utrustning på en dag (10 timmar). Vi använder ingen fallfrukt, så då sliper vi arbetet med att skära bort det bruna. Denna del av fabriken behöver äppelträd, stege eller alternativt en äppleplockare, kassar, transportmedel och en sval förvaringsplats.

Äppelsköljen

Först ska äpplena tvättas rena i vatten och rensas från löv, gräs och kvistar. Som sköljkar använder vi en murarhink av plast. Redan i detta skede börjar vi att blanda olika äpplesorter genom att ta äpplen från olika kassar och lägga i sköljhinken. Vattnet i hinken byts ofta. Denna del av fabriken behöver en murarhink och rent vatten.

Äppelkrossen

De tvättade äpplena läggs i en annan murarhink så att botten täcks och så lägger vi i några till. Efter ett tag trimmar man in rätt antal äpplen i relation till hur stor krosshinken är, hur stora äpplena är och vilken teknik äppelkrossaren har. För att förhindra att äpplena far omkring i hinken kan äpplena delas i två eller 4 delar. Krossningen av äpplena sker med ett egentillverkat redskap som inte så överraskande kallas för en äppelkross. Redskapet är av trä och ser ut som ett T, med ett förhållandevis litet tak. Övre delen har ett handtag i vinkel för båda händerna och nederdelen är uppsågad med några V-formade räfflor för att få grepp om äpplena. Murarhinken av tålig plast står stadigt på marken och äppelkrossen stöts ner på ett äpple i taget tills alla är krossade, därefter mosas äpplebitarna till en saftig och grov massa. Denna del av fabriken behöver en äppelkrossare och en murarhink i plast.

Mellanlager för äppelkross

Äppelkrosset töms i en rostfri hink och för vår del går det i tre krossomgångar i hinken, vilket i sin tur lagom fyller upp korgen i äppelpressen. Denna del av fabriken behöver en rostfri hink eller en plasthink.

Äppelpressen

Det finns färdiga äppelpressar att köpa och de fungerar säkerligen bra. De är dock ganska dyra. De billigaste kostar cirka 2-3000 kronor. Fruktpressar och råsaftcentrifuger för hushållet är också ett alternativ för den som inte ska hantera så stora volymer. Den händige läsaren kan förhoppningsvis bygga sin egen press. Förhoppningsvis kan bilden på vår äppelpress ge en del idéer. Ett tips är att göra konstruktionen rejält kraftig, med ordentliga sammansättningar, då det är rätt stora krafter som verkar på en press. Min första press trycktes sönder vid första försöket och skruvarna bara drogs ur virket. Min andra modell har jag fått förstärka med ytterligare metallband runtom presskorgen och med spännband för att inte skruvarna ska dras ut ur virket.

Äppelkrosset töms i presskorgen, som i sin tur placeras under pressplattan och därefter vrids skruven åt till det knappast går att vrida mer med handkraft. När musten runnit ur blir det kvar en klump av pressrester som vi tömmer i en rullebör (skottkärra). Har man djur kan de säkert äta upp resterna, men vi tömmer ut och sprider det direkt på våra odlingsland och till våren är det ”borta”. När hinken nedanför pressen är nästan full med nypressad must, är det dags för en liten paus med fika och samtal. Denna del av fabriken består av äppelpress med tillbehör, 4 stycken skruvtvingar för att spänna fast pressen på en stadig bänk eller ett lågt bord, en rostfri hink (10-15 liter) och en rullebör.

Mustsilen

I hinken med nypressad äppelmust har det hamnat diverse pressrester, skräp, lyckliga getingar m.m. som nu ska skiljas bort. På ytterligare en rostfri hink har vi satt fast en metallställning med silduk i vilken musten hälls igenom. Skräpet fastnar i silduken, som mellan varje silomgång tvättas noggrant och doppas i kokande vatten, och i hinken finns nu den färdiga äppelmusten. Det finns även ställningar för silduk av plast, men jag tycker metall är stadigare och håller bättre i längden. Jag hittade ställningen billigt i en andrahandsaffär.

Musten är i detta skede inte klar utan grumlig av äpplepartiklar som tagit sig igenom sildukens hål. Jag tycker inte detta gör något, och därför är vår must nu färdig för paketering. Om musten får stå ett tag sjunker partiklarna till botten och med hjälp av en slanghävert kan en något klarare must hävas över till en annan hink. Det går också att sila musten genom en silduk med mindre hål. En ytterligare metod är att köra musten genom en råsaftcentrifug för att åstadkomma en klarare äppelmust. Denna del av fabriken behöver en rostfri hink, som ska vara minst lika stor som hinken med nypressad must, en silställning och silduk.

Flaskfyllningen

Se till att flaskor, dunkar och andra behållare är ordentligt rengjorda. Med hjälp av en rostfri tratt och en rostfri skopa hälls musten upp i behållarna. Den del av musten (i mitt fall 10-20 liter) som ska bli cider slås på glasdamejeanner på tio liter vardera vilka transporteras hem för vidare förädling. Resten fryser vi in i inte riktigt fulla plastflaskor (80%), så att de inte spricker när musten expanderar i flaskan. Tomma mjölk- och juicekartonger kan fodras med en plastpåse i vilken musten hälls, påsen och kartongen försluts, och ställs i frysen. Med den här metoden behöver vi inte tillsätta konserveringsmedel och inte heller pastörisera flaskorna. Den här fabriksavdelningen behöver flaskor, burkar, dunkar och glasdamejeanner samt en tratt och en skopa.

Mustförvaringen

Vi förvarar den mesta musten i en frysbox. Därifrån hämtar vi flaskor för upptining när behov uppstår. Om musten ska förvaras i matkällare, kallförråd eller jordkällare bör den för längre hållbarhet pastöriseras, dvs. värmas upp till 70 grader i 30 minuter i vattenbad eller ugn. Musten hälls i detta fall på varma glasflaskor och glasburkar med kork eller skruvlock eller i flaskor med patentkork och burkar med gummipackning och stålbygel. Efter 30 minuter tas flaskor och burkar upp ur vattenbad eller ut ur ugn. Kontrollera så att lock och korkar är ordentlig åtskruvade. Vid nedkylningen uppstår ett undertryck som tätar till ordentligt och hindrar nedbrytande krafter att ta sig i behållaren.

En annan konserveringsmetod är att förädla musten till cider. Med en alkoholhalt på 6-7 % håller sig den ordentligt, på glasflaskor, korkade (!) cidern i ett år.

Jan Gustafson-Berge

Den här texten skrev jag ursprungligen till Handbok för vardagsekologi som gavs ut 1991. Texten har dessutom varit publicerad på Yelah.net 1997. Den har stått sig ganska bra och dess aktualitet och relevans har kanske till och med ökat. Jag tyckte den passade som en teoretisk bakgrund till övriga texter som kommer att finnas här.

I den här artikeln behandlas sårbarhet på individ-, grupp- och familjenivå. Begreppet sårbarhet är ett mycket fruktbart sätt att belysa vad miljöfrågorna egentligen handlar om. Objektivt och vetenskapligt exakt formulerade miljöproblem som frikopplas från den enskilda människan kan ibland framstå som abstrakta och svåra att förstå. Till exempel ozonhålets procentuella uttunning, antal tusental döda av svält och vattenbrist eller halten av toxiska ämnen i luften uttryckt i ppm och så vidare. Problem som inte förstås eller tydligt känns för den enskilde personen leder oftast inte heller till handling. Reaktionen blir istället förträngning eller flykt. Beskrivningar och framförallt erfarenheter av sårbarhet gör det lättare att förstå var problemen finns och vilken väg som gäller för att uppnå en uthållig livsstil in i framtiden. På "köpet" får du ett ökat livsrum, en andningspaus, en "time-out" där du kan börja skapa ditt eget liv i ökad frihet.

Självförsörjning

Ett effektivt sätt att minska sin sårbarhet på är att öka sin självförsörjning. Det finns flera uttryck som delvis ringar in begreppets betydelse, t.ex. självhushållning och självbärgning. Personligen gillar jag ordet självförsörjning bäst och då i den utsträckta betydelsen att "sörja för sig själv, sin familj eller grupp i balans med omgivningen lokalt och regionalt". Självförsörjning kan teoretiskt förekomma på olika nivåer. I fallande skala för jorden, världsdel, land, region, kommun, stad, by, stadsdel, grupp, familj och individ. Min inriktning i den här texten sträcker sig från grupp och nedåt till den enskilda människans möjligheter. Graden av självförsörjning kan variera men strävan går mot 100 %.

En intressant frågeställning är hur många som får vara inblandade och hur långt ifrån produkter och tjänster får komma innan självförsörjningen tappar sin betydelse? Hur ska man ställa sig till import och export kontra långa transporter inom ett land? Ska kanske begreppet land ersättas med ekologiska områden som definieras utifrån geologi, landskapets utseende, naturmiljö, resurstillgång, befolkning osv. Råvaror, produkter och tjänster behöver få ett ekologiskt pris där faktorer som sparsamhet med resurser, användandet av förnyelsebar energi, närhet, människors och den omgivande miljöns hälsa med mera väger mångfalt tyngre än det i dag förhärskande "marknadsvärdet".

Självförsörjning har anknytning till aktuella begrepp i samhällsdebatten som "mindre beroende", "minskad sårbarhet", "självförvaltning",” hushållsberedskap", "brukarinflytande", ”autonomi”, ”självstyre” och "beredskap inför kris och krig". Självförsörjning ger automatiskt allt detta. Inget av det andra leder ensamt till självförsörjning. I beredskapssyfte kan du köpa batterier till din radio, dunkar med T-sprit till stormköket, livsmedelslager av torrfoder, stearinljus med mera. Då kan du hålla ut ett tag. Någon gång tar grejorna slut och då måste du köpa nytt. En självförsörjare kan överleva, inte bara i 14 dagar utan för hela livet om "samhället" av någon anledning slutar att fungera. Hur länge klarar du dig om ström, vatten, avlopp, transporter, sjukvård och leveranser av livsmedel och varor slutar att fungera som du är van vid? Hur länge klarar du dig om pengarna slutar att komma in på personkontot?

Det är kanske dags att du materiellt, kunskapsmässigt, känslomässigt och ideologiskt börjar förbereda dig för helt andra samhällsförhållanden än du är van vid!? Den djupaste innebörden i självförsörjning är att integrera sin livsverksamhet i ekosystemet, att bruka flödande, förnybara resurser utan att skada naturen och förstöra grunden för sin och kommande generationers existens.

Självförsörjning:

1. ger en ökad beredskap mot civila kriser och krigssituationer.
2. ger självtillit, personlig tillfredsställelse och ökad livskunskap.
3. är på alla nivåer i samhället en nödvändig förutsättning för en lösning av lokala, regionala och globala miljöproblem.
4. är att praktisera internationell solidaritet och samtidigt visa respekt för sin egen närmiljö.
5. ökar ditt oberoende och din styrka gentemot stat, kapital och andra grupper som gör anspråk på makt över ditt liv.

Sårbarhet

Begreppet sårbarhet utgår från människan själv och hennes grundläggande livsbehov. För att överleva behöver vi tillgång till föda, vatten, värme och skydd. Därutöver behöver vi för att hålla oss mentalt friska också stimulans av och samvaro med andra människor som vi kan arbeta, diskutera, utvecklas och förlusta oss med. Sårbarhet är att alltmer förlora det praktiska och beslutsmässiga inflytandet över uppfyllandet av dessa basbehov. De viktiga sakerna i livet hamnar allt längre från oss själva, geografiskt, kunskaps- och maktmässigt.

Vi kan inte längre hämta vårt vatten från en brunn eller en källa där det finns året runt, oberoende av strömavbrott, transportproblem, strejker eller tekniska fel. Vatten leds till oss via ledningar, pumpstationer och reningsverk från ofta avlägsna vattentäkter, vars skydd vi saknar direkt inflytande över. För att få vårt nödvändiga dricksvatten är vi beroende av en enorm teknisk och administrativ apparat som använder ett stort antal syntetiska material och kemiska ämnen, energi och ett flertal människor med specialkunskaper. Vi vet att detta inte alltid fungerar helt perfekt. Det är dock ytterst sällan vi i vår del av världen upplevt någon allvarlig kris med vattnet. Det scenariot får du försöka tänka dig in i. Hör du hur vattenbristens och vattenföroreningarnas klocka tickar på i bakgrunden?

På motsvarande sätt är våra livsmedel föremål för långväga transporter och fabriksmässiga processer som kräver en gigantisk mobilisering av transportfordon, administrativ och specialutbildad personal och stor insats av energi och syntetiska material. Våra resterande behov av värme, skydd och goda vänner har på motsvarande sätt drabbats av sårbarhet. "Dagens överlevnadskunskap", det vill säga den kunskap och erfarenhet som behövs för att överleva i vårt samhälle av i dag, (människan kämpar ju i princip alltid för att överleva) är värdelös om vårt system brakar samman.

Överlevnadsyrke

Det finns drygt 20000 "yrken" registrerade i dag. Många arbeten som i dag har en hög status och som anses viktiga kommer att visa sig vara värdelösa sett ur överlevnadsaspekter. Jordnära arbeten som tillfredsställer grundläggande behov har under lång tid nedvärderats. Men vem kan äta datorer och aktier? Jag vill föra fram och uppvärdera ett slags livsyrke; att leva och överleva med allt vad det innebär av sammansatt verksamhet, teori och praktik, känsla och tanke, allt utifrån egna behov. I "överlevnadsyrket" ägnas dagarna åt mer direkt behovsuppfyllelse, att hitta och värna vatten, att odla och värna jorden och att upptäcka och värna andra direkta nyttigheter i naturen. Vi har aldrig "långtråkigt", "inget att göra" och upplever sällan att det vi gör är oviktigt eller meningslöst. Vi arbetar åt oss själva med begripliga sysslor och det ger oss den största motivation vi kan få. En överlevare ser sig omkring i sin närmaste omgivning och finner där möjligheter, resurser och material att arbeta med. Lösningen på olika "problem" finns ofta närmare än vad vi tror. Det vi inte kan, kan vi lära oss. Varför gå över ån efter vatten?

Vår känsla av meningslöshet kommer att bestå parallellt med vår sårbarhet så länge vi distraheras att tänka på oväsentligheter i sådan utsträckning att livets väsentligheter blir lidande. Våra sinnen fylls och vi distraheras med floder av ljud, ord, bokstäver, bilder, ljus, flimmer och brus som döljer andra, betydelsefullare tankar och känslor. Många företeelser av i dag består av en stor, uppseendeväckande, förförisk yta med ett ganska magert innehåll, utan kvalité och djup. Behov och beroende Ouppfyllda behov hos oss kan förvrängas och vi kan luras att tro att vi behöver något helt annat än det vi verkligen behöver. Känslor av sorg, ensamhet, besvikelse, ilska eller trötthet utnyttjas av smarta marknadsförare som med sina kunskaper om det mänskliga psyket utnyttjar denna svaghet för sina egna syften. Vi kan luras till tröstköp och tröstätande, kompensationsköp, impulsköp och symbolköp. Resultatet av detta är ohälsa genom övervikt och förgiftning vilket i samband med stress är grunden i alla stora "civilisationssjukdomar". Vi får en ruinerad ekonomi, bland annat genom dryga hyreskostnader för att härbärgera alla prylar vi samlat på oss. Sommarhus, fritidsbåtar, fritidsutrustning, bilar och allehanda apparater kan bli en tung börda att bära genom livet.

Så fort vi låter någon annan göra något åt oss måste vi fråga oss om vi verkligen är beroende av detta. Handlar vi bara av död rutin, symbolisk hjälplöshet eller inlärd passivitet? Behöver vi verkligen i varje situation präster, läkare, lärare, experter, ekonomer, chefer, politiker, konsulter och uttolkare av hur allting verkligen är och hur vi skall handla? Behöver vi Handbok för vardagsekologi och artiklar i tidningen Yelah? Ja till viss del kan kunniga och erfarna människor dela med sig och inspirera andra till annorlunda tänkande och handlande. Men låt det stanna vid inspiration och "väckelse". Ta själva ansvaret för och beslutanderätten över att forma eller omforma ditt eget liv. Har behovet upphov i oss själva eller är det påtvingat oss genom lagstiftning, sedvänja, konvention, grupptryck, hot om våld och repressalier eller känsla av uteslutning om vi inte faller in i "mallen"? Är vårt behov sprunget ur sunda och grundläggande livsbehov eller ur vår egen oförmåga att förstå och hantera oss själva? Även detta kan vi komma till rätta med på egen hand eller tillsammans med andra och ytterligare minska vår sårbarhet och vårt beroende.

Känslor av mindervärde, feghet och rädsla, men också vrede och aggression mot oskyldiga kan vi också bli befriade från genom att tillämpa de metoder som finns för personlig utveckling. När vi gjort detta behöver vi inte längre fly, ljuga och förhäva oss och vi kan inte heller lika lätt luras av lögner, för vi har inte längre rädsla för något overkligt, bara för verkliga faror. Värdefulla mentala faktorer som visat sig vara avgörande för överlevnad i olika krissituationer har varit: Livsvilja, en positiv attityd, självkontroll, förmåga till riskbedömning, rationellt arbetssätt, okonventionellt tänkande och hänsynstagande till tidsaspekter.

BZ hela livet

En startpunkt är att komma ned på jorden och komma underfund med vad du egentligen behöver för att leva ett bra liv. Att ta sig en paus, en "time-out" är ingen dum idé. Ta dig ur och bort från den vanliga och kända livsmiljön om så bara för några timmar. Tänk igenom ditt liv. Vad har du gjort hittills? Vad vill du göra egentligen…? Vad kan du göra för att börja gå åt det håll du vill? Det svåraste är att börja, sen är det svårt att sluta! Sen kan vi börja återerövra inflytandet över våra egna liv och bli varse oberoendet av en massa onödiga prylar och sammanhang som inte tillför oss annat än bekymmer och förvirring. Då har vi redan uppnått en mycket lägre grad av sårbarhet. Vi är inte längre så beroende av myndigheter, kommersiella krafter och enskilda potentater. Deras makt över oss uppstår bl.a. genom vårt eget begär efter saker vi måste ha men inte tror att vi kan tillverka själva, eller begär efter tjänster som vi tror att vi inte själva kan utföra. När vi befriats ur denna illusion upptäcker vi att vi spar massor av tid och pengar. Vi behöver inte längre arbeta så mycket för att få råd att köpa och underhålla en mängd ägodelar. Istället kan vi satsa vår återvunna kapacitet, våra pengar, vår tid och vår kraft på att uppfylla våra grundbehov, för oss själva och för våra medmänniskor.

Vi kan slå vakt om vårt dricksvatten, använda och fördela det och förhindra att det förstörs genom tanklösa ingrepp i naturen. Genom att skaffa sig egna lokala vattentäkter, kanske en brunn eller en källa på sin egen tomt eller i sitt närområde, kan man skaffa sig förståelse för vattnets sårbarhet. Då sprider man inte längre olja, gifter och avfall omkring sig. Man tänker sig för innan man bestämmer var markinfiltreringen till avloppet skall ligga. Berggrunden och jordarten bestämmer hur vattnet uppträder. Det finns kartor både för berggrund, jordart och vattenresurser, för stora områden i Sverige. Lär dig hur vattnet fungerar i din hembyggd och acceptera inte att exploatering i form av täkter, soptippar eller annan industriell verksamhet förstör ditt dricksvatten.

Tärande städer

Vi kan på motsvarande sätt öka vår självförsörjningsgrad och fylla vårt civila ansvar för vår egen födoproduktion och ta aktiv del i den utifrån våra egna förutsättningar. Den tärande staden skulle bli avsevärt mindre tärande om varje hushåll hade en egen trädgårdstäppa där man odlade grönsaker och rotfrukter för husbehov. Ett normalstort trädgårdsland kan ge ett kraftigt tillskott till både kosten och hushållskassan under hela hösten, och ännu längre om man konserverar och spar till vintern. Framtidens städer kan bli närande istället för tärande. Är det vettigt att ungefär en tredjedel av stadens yta ockuperas av bilen med tillhörande verksamheter (vägsystem, p-platser, bensinmackar, verkstäder, förstörd mark och så vidare)? Husbehovsodling i täppor knutna till varje bostad, kompostering och återbruk av restnäringsämnen från odlingen och källsortering av hushållsavfall måste bli en självklarhet.

Jordens tillstånd har beskrivits som en "malign ekopatologisk process" och liknats vid elakartad cancer enligt följande grundläggande kriterier (med sin ekologiska motsvarighet inom parentes). Det här är en tänkvärd liknelse som gör oss uppmärksamma på nödvändigheten att hejda stadscancern innan patienten dör.

1. Snabb okontrollerad tillväxt (folk- och standardökning).
2. Invasion och förstörelse av normala vävnader (allmän miljöförstöring).
3. Avdifferentiering (likriktning av information, kultur och kulturlandskap).
4. Metastaser [dottersvulster] (förstäder).

En människa är en fristående och självgående enhet och minskningen av vår sårbarhet måste gälla livets alla områden. Många saker du behöver kan du göra själv. Även om du lever i en stad, lev som på landet. Låt dig inte luras av bekvämlighetsskapande men sårbara tekniska system. Alla med "normalbegåvning" kan göra sina egna möbler, husgeråd och andra prylar av olika lämpliga och vackra träslag. På motsvarande sätt kan vi tillverka nyttoföremål av metall, textil, läder, ben, sten och andra material. Naturligtvis kan vi inte tillverka allt vi behöver själva. Men när vi får överskott av vissa varor kan vi byta, dela med oss eller sälja till andra för att i retur erhålla andra nyttigheter vi behöver. Att starta en lokal bytesring där pengarna ersatts av poäng, kan få fart på en lokal utveckling med produktion och byte av varor och tjänster.

På detta sätt kan vi bygga upp småskaliga lokala kraftcentrum i närmiljön, sprida denna kunskap omkring oss i vår omgivning och få allt fler att av egen kraft och eget intresse slå in på samma väg. Steg för steg, ring efter ring, nivå efter nivå arbetar vi nerifrån och upp. Vi skapar en mångfald av kontakter och nät av ömsesidig hjälp. När det gamla samhället "dör" finns redan ett nytt som lever.

Jan Gustafson-Berge

Idag var det dags för det kommande årets örtsalt att komponeras. Sedan 1993 har jag så gott som årligen gjort ett eget örtsalt. Under årens gång har tillverkningen av örtsaltet blivit en integrerad del av min familjs livscykel. Den mängd örtsalt jag gör räcker ett år och när det sista skramlar i saltburken är det signalen för att göra en ny sats. I den totala mängden ingår också en årligen växande gåvodel till släkt och vänner som nu uppgår till cirka 25 %. Innehållet i örtsaltet varierar något från år till år beroende på vilka växter som finns tillgängliga. Resultatet blir alltså ett årgångsörtsalt, en helt unik skapelse, med sin egen smak och färg.

Jag inhandlar 2 kg finmalt havssalt från en hälsokostbutik. Från mina och mina vänners olika trädgårdar samlar jag in de växter som är lämpliga att ha med. En del vilda växter får också vara med. En tur till närmaste Konsumbutik fyller på med det som eventuellt saknas. I år hade jag med följande ingredienser förutom havssaltet: Gul lök, röd lök, vinterkyndel, pepparrot (rot och unga blad), åkersyra, gräslök, mejram, timjan, dragon, sallat, oregano, vitlök, basilika (vanlig- och röd basilika), stjälkselleri, vallört, isop, äpple, röd chili, grön och vit paprika, navellav (torkad), ringblomma, blomsterkrasse (knoppar och färska frö), nässla (blad och frö), persilja (frusen), salvia, libsticka (frusen), dansk körvel (frusen), morot, röd trädgårdsmålla, kajplök (frusen), gourmet-geranium, rosmarin, purjolök, vallört, unga rödbetsblad och spirulina alger (pulver). Det går givetvis att ha med andra växter än de här uppräknade t.ex. kvanne, dill, rosenblad, palsternacka, luftlök, kinesisk vårlök, kirskål och rotselleri. Helt klart är det öppet för experiment, gränsöverskridande och innovationer. Mängden salt kan också variera. Vill du ha ett mindre salt örtsalt så minskar du mängden salt eller ökar andelen växter. Det går givetvis också att köra en blandning på enbart växter, men då blir det inget örtsalt, utan en krydd- och grönsaksblandning.

Hur mycket som ska användas av varje sort är en kunskap som växer fram med tiden. Bestämmande faktorer är tillgång och den egna smaken. Vissa växter har en skarp, speciell eller genomträngande smak och dessa ska man vara sparsam med. Exempel på detta är chili, pepparrot och libsticka. Det går också bra att delvis använda växter som varit frysta eller torkade. Skala den gula löken sist så slipper du arbeta med tårar i ögonen med de andra växterna. Alla ingredienser rensas, skalas, rengöres och läggs i sorthögar på vårt stora köksbord. Nu är det dags för alla små djur att fly undan från det som komma skall. Hjälp dem gärna på traven, för det kan inte vara kul att hamna bland matberedarens knivar och sedan bli torkad som ingrediens i ett örtsalt.

För att finfördela och blanda växterna använder jag en matberedare med knivtillsats. Första omgången består av cirka 2 hg salt och ungefär 1/10 av varje ingrediens. Andra omgången består av 2 hg salt och 1/9 av varje ingrediens osv. tills allt är slut. Jag använder ögonmått då det inte spelar någon roll att det är exakt varje gång. Jag kör matberedaren i cirka 20-30 sekunder tills salt och växter blandat sig och blivit ganska finfördelat. Geggan som kan vara ganska blöt hälls upp på en torkbricka och sedan körs nästa omgång. Blir det för blött kan du fylla på med lite mer torkade örter om du har. I det här skedet fylls hela lägenheten av en stark och underbar doft av färska örter, som nästan är berusande.

Torkbrickan består av en bottenplatta av plywood med fastspikade kanter (5 cm. höga) av hyvlat och obehandlat trä. Yttermåtten på torkbrickan är 70x45 cm. Nu ska örtsaltet torka en första omgång. Hela familjen hjälps åt att med en trägaffel röra och forma olika mönster i örtsaltet flera gånger om dagen. Det går givetvis också att torka örtsaltet genom att ha det i ugnen med öppen ugnslucka på 60-70 grader tills det är torrt, eller ovanför vedspis eller liknande. Beroende på geggans ursprungliga blöthet och omgivande luftfuktighet kan det ta 2-4 veckor innan örtsaltet torkat tillräckligt för den avslutande körningen i matberedaren. Det torkade örtsaltet körs då i matberedaren till önskad kornstorlek och läggs på torkbrickan för att torka ett tag till. I det här skedet kan ett par teskedar spirulina-alger tillföras.

Örtsaltet, som för min del blir cirka 3 liter, förvarar jag dels i glasslådor av plast och för dagligt bruk i en för länge sedan köpt och återanvänd örtsaltburk med strölock. Vi använder örtsaltet till allt i matlagningen förutom till havregrynsgröten. Rapsolja (eller linfröolja), olivolja, vinäger och örtsalt blir en god basdressing som sedan kan utvecklas för olika ändamål.

Jan Gustafson-Berge