BACKABERG/ELDÖGA - Självförsörjning och vardagsekologi med odling, hantverk, konst, kurser och experimentell verksamhet.

Så har jag för första gången tillbringat några dagar på Lövudden, tillsammans med min fru och ett par nära vänner. Som tidigare aviserats kommer jag att utifrån vad som sker på Lövudden att skriva om vardagsekologi och självförsörjning. Redan denna gång finns det ämnen att skriva om som skulle kunna bli en hel bok. Jag har därför valt ut två ämnen som jag skriver lite mera om och så får övriga ämnen återkomma senare.

Vi valde att köpa en fastighet där själva bostadshuset och övriga byggnader var i ett gott skick. Därför finns inga akuta behov av att laga tak, slita bort plastmattor, byta ut murkna golv osv. Mitt intresse riktar sig därför under hösten mot trädgården och själva organiserandet av de olika husens funktioner.

Karta och inventering

Efter att vi hade tittat på huset första gången utgick jag från en karta (skala 1:1000) som upprättats vid avstyckning av fastigheten. Där anges fastighetens gränser, dess yttre mått och byggnadernas placering på tomten. Med denna karta som underlag gjorde jag kopior som lagom fick plats på en A4-sida. På kartan ritade jag dessutom upp ett svagt rutnät där varje ruta motsvarade 5x5 meter i verkligheten, vilket gör det enkelt att rita in saker på någorlunda rätt plats. Hos Lantmäteriet kan du få uppgifter om en fastighet, titta på och köpa kartor av olika slag.

Under en dag gick jag omkring i trädgården för att inventera och undersöka vad som fanns i form av växter, buskar, träd, stenar, föremål m.m. Även innehållet i de olika husen undersöktes. Denna uppfattning om tomtens möjligheter kombinerades sedan med faktorer som mina och övriga familjens behov samt våra egna materiella och ekonomiska resurser. Med detta som underlag gjorde jag en grov zonindelning av tomten där olika delar fick olika funktioner. Exempel på zoner är (1) en gräsmatta för lek, camping, avlastning och parkering, (2) ett odlingsområde, (3) utomhuskök, vattenaktiviteter och hygien, (4) ett permakultur-område med mindre träd och buskar och (5) örtagård.

En planering ska vara en hjälp till att göra saker på rätt plats och rätt tid. Planeringen får dock inte vara så fast att den inte går att ändra när nya behov och förutsättningar uppstår. Livet står ju aldrig still utan rör sig i flöden och cykler. Rätt som det är dyker det upp barnbarn och då ska det finnas plats för lek, plaskdamm och sandlåda bara för att ta ett exempel.

Träd och buskar

Skötseln av de träd som finns på tomten har inte varit så bra och under senaste åren har också den tidigare ägaren släppt delar av tomten att växa fritt. Jag kommer därför att ägna en hel del arbete åt att röja bort samt beskära träd och buskar. Så småningom kommer också nya sorters träd och buskar att planteras på lämpliga platser.

Min första uppgift var att välja mellan ett syrenbuskage och ett äppleträd (Transparente blanche). Jag valde äpple eftersom vi vill ha äpplen och syrener finns det gott om på annan plats. Med hjälp av en kraftig grensax och en mindre bågsåg togs syrenstammar och syrenskott bort och bildade till slut en stor kvisthög. Det är bra att beskära så nära marken som möjligt, dock utan att klippa och såga i jord, vilket förstör eggen på redskapen.

I många fall ses en kvisthög som ett avfallsproblem. En del eldar upp kvistarna och andra hyr ett släp och kör dem till en avfallsplats (i bästa fall en kommunal återvinningsstation). Jag ser kvistarna som en viktig resurs och då blir det plötsligt kul att ta hand om dem. Att solen sken och det var möjligt att arbeta ganska lättklädd gjorde arbetet ännu skönare.

Behov fanns av käppar för markering och växtstöd vid den kommande grönsaksodlingen, så därför fick de rakaste stammarna göra tjänst som sådana. Resten av stammarna blev till ved. Kvar blir en mindre hög med kvistar som bars till den utsedda platsen för kvisthögen. Alla trädgårdar ska ha en kvisthög där djur kan bo och torra kvistar för eldning kan hämtas vid behov. Syren är ett mycket hårt träslag och passar alldeles utmärkt till räfsepinnar. Om dimensionerna på stammarna varit grövre hade jag klyvt några bitar och lagt på tork för snickeriarbeten och även klyvt upp ämnen till räfsepinnar.

För att få bättre utsikt ner mot sjön hade ett äppleträd (okänd sort) fått alla sina grenar kapade rätt av. Kvar fanns en stam, några kraftiga grenstumpar och en skog av skott. En variant hade nu varit att såga ner trädet helt och ersätta det med nyplantering av äppleträd. Jag ville dock ge det en chans och se om det kunde komma tillbaka och ge oss äpplen igen.

Först togs alla skott som satt på huvudstammen bort. Därefter valde jag ut 3-5 skott på varje grenstump som fick vara kvar och resten togs bort. Urvalskriterierna var att skotten skulle vara friska, kraftiga, sitta fast ordentligt och vara riktade antingen utåt/neråt eller uppåt. De skott som var riktade uppåt kortades sedan in ovanför en utåtriktad knopp. Det ska bli spännande och se hur trädet reagerar på denna beskärning.

Under de fyra dagarna hann vi också med att elda i kökspannan, plocka svamp, röja i vedboden, börja med odlingen och rensa ur en källa i skogen, men det får bli ämnen för kommande texter.

Jan Gustafson-Berge

Igår var det dags för årets pressning av äpplen till must. Vi var fem personer och denna gång höll vi till på en plats i närheten av Västerlösa som ligger sydväst om Linköping. Texten här har i sin huvudsak tidigare varit publicerad i tidningen ÅTER och bilderna är från olika mustningar som ägt rum på Backaberg i Linköping.

Det är ett märkligt land vi lever i. Samtidigt som hundratusentals kilo äpplen faller till marken i villaträdgårdarna och behandlas som avfall, kör människor i sina bilar till stormarknader för att handla billiga äpplen från andra delar av världen. Självförsörjaren har egna fruktträd, som klipps och skördas med respekt och tacksamhet. Det kan bli många äpplen från några träd, så när äppleringar hänger på tork, äpplemos fyller glasburkarna, äpplekakor äts till fika, fruktfat är fyllda av äpplen och jordkällaren är laddad med de finaste äpplena, finns det ändå äpplen kvar. Då kan det passa att pressa en god och livgivande must av äpplena. En del av denna must kan också bli cider och vinäger. Vi har äpplet att tacka för mycket och det är en skam att våra inhemska äpplen inte har en högre status.

Mustfabriken

Vår lilla mustfabrik bygger vi upp kring en eldstad med bänkar runtomkring. Hittills har det under alla åren varit fint väder, men skulle det regna kan vi enkelt spänna upp en 16 m2 stor tygpresenning över eldstaden och arbeta under tak. Att arbeta utomhus är både praktiskt och härligt. Det är mycket vatten som ska hanteras och efter ett tag blir det mesta lite blött och småklistrigt av äppelmust och pressrester. Den kreativt tänkande läsaren kan säkerligen omsätta och omvandla våra metoder till sina egna förhållanden. Mustfabriken består av ett antal avdelningar som nedan kommer att beskrivas och i samband med detta redogörs för utrustning, tillvägagångssätt m.m. som har med respektive avdelning att göra.

Hur fabriken ser ut och är rumsligt organiserad syns på bilden. Det är viktigt att tänka på renligheten. I vårt fall ordnar vi detta genom att med jämna mellanrum skölja allt med rent vatten från en vattenslang med högt tryck samt genom att doppa mindre föremål i vattengrytan och hälla kokande vatten över äppelpressen och dess tillbehör. Här visar sig utomhusvistelsen vara till en stor fördel!

Vattenkokningen

En av de utomhuseldstäder som finns på Backaberg består av kraftiga bänkar i form av en hexagon med en eldstad i mitten. Eldstaden är upphöjd på en rund murad plattform av stenar och inramas av några lager tegelstenar. Ovanpå tegelstenarna lägger vi ett metallgaller på vilket en konserveringsgryta står. I grytan finns hela tiden varmt eller kokande vatten som vi använder för att hålla utrustningen ren. Denna del av fabriken består av eldstad, galler, stor gryta med lock och vattenskopa.

Äppellagret

På Backaberg finns bara två gamla och sedan lång tid tillbaka misskötta äppelträd kvar som inte ger så mycket frukt. Vi tigger därför av bekanta och plockar i närområdet på de kollektiva äppelträd som finns. I år var det mycket lätt att få tag i äpplen då träden dignade av frukt och vi fick åka och plocka i två villaträdgårdar. Lite senare sommaräpplen, samt höstäpplen och mogna vinteräpplen passar bäst och det är också bra att blanda flera olika sorter. Till cider behövs dessutom äpplen från vildapel för att få rätt syrlighet och bett i smaken. I närheten av Backaberg och där jag bor finns en gammal ängs- och hagmark som heter Magistratshagen. Där har vi röjt fram och vårdat vildapel och kärnsådda äppleträd som ger oss några olika sorter av mera och mycket mera syrliga och beska äpplen. Cirka 1/5 av mängden äpple ska till cider vara vilda.

Räkna med att 1 kg äpplen ger cirka 4 dl must och att en nästan full papperskasse ger 3-4 liter must.  Äpplena samlas in veckorna före och förvaras under tiden i Backabergs nyrenoverade jordkällare. Med materialpyssel, fikapauser, socialt umgänge och själva pressarbetet brukar det ta 6-7 timmar för 3-6 personer att pressa fram denna must. Jag tror att 3-4 samkörda och målinriktade personer skulle klara av att pressa 100 liter must med vår småskaliga utrustning på en dag (10 timmar). Vi använder ingen fallfrukt, så då sliper vi arbetet med att skära bort det bruna. Denna del av fabriken behöver äppelträd, stege eller alternativt en äppleplockare, kassar, transportmedel och en sval förvaringsplats.

Äppelsköljen

Först ska äpplena tvättas rena i vatten och rensas från löv, gräs och kvistar. Som sköljkar använder vi en murarhink av plast. Redan i detta skede börjar vi att blanda olika äpplesorter genom att ta äpplen från olika kassar och lägga i sköljhinken. Vattnet i hinken byts ofta. Denna del av fabriken behöver en murarhink och rent vatten.

Äppelkrossen

De tvättade äpplena läggs i en annan murarhink så att botten täcks och så lägger vi i några till. Efter ett tag trimmar man in rätt antal äpplen i relation till hur stor krosshinken är, hur stora äpplena är och vilken teknik äppelkrossaren har. För att förhindra att äpplena far omkring i hinken kan äpplena delas i två eller 4 delar. Krossningen av äpplena sker med ett egentillverkat redskap som inte så överraskande kallas för en äppelkross. Redskapet är av trä och ser ut som ett T, med ett förhållandevis litet tak. Övre delen har ett handtag i vinkel för båda händerna och nederdelen är uppsågad med några V-formade räfflor för att få grepp om äpplena. Murarhinken av tålig plast står stadigt på marken och äppelkrossen stöts ner på ett äpple i taget tills alla är krossade, därefter mosas äpplebitarna till en saftig och grov massa. Denna del av fabriken behöver en äppelkrossare och en murarhink i plast.

Mellanlager för äppelkross

Äppelkrosset töms i en rostfri hink och för vår del går det i tre krossomgångar i hinken, vilket i sin tur lagom fyller upp korgen i äppelpressen. Denna del av fabriken behöver en rostfri hink eller en plasthink.

Äppelpressen

Det finns färdiga äppelpressar att köpa och de fungerar säkerligen bra. De är dock ganska dyra. De billigaste kostar cirka 2-3000 kronor. Fruktpressar och råsaftcentrifuger för hushållet är också ett alternativ för den som inte ska hantera så stora volymer. Den händige läsaren kan förhoppningsvis bygga sin egen press. Förhoppningsvis kan bilden på vår äppelpress ge en del idéer. Ett tips är att göra konstruktionen rejält kraftig, med ordentliga sammansättningar, då det är rätt stora krafter som verkar på en press. Min första press trycktes sönder vid första försöket och skruvarna bara drogs ur virket. Min andra modell har jag fått förstärka med ytterligare metallband runtom presskorgen och med spännband för att inte skruvarna ska dras ut ur virket.

Äppelkrosset töms i presskorgen, som i sin tur placeras under pressplattan och därefter vrids skruven åt till det knappast går att vrida mer med handkraft. När musten runnit ur blir det kvar en klump av pressrester som vi tömmer i en rullebör (skottkärra). Har man djur kan de säkert äta upp resterna, men vi tömmer ut och sprider det direkt på våra odlingsland och till våren är det ”borta”. När hinken nedanför pressen är nästan full med nypressad must, är det dags för en liten paus med fika och samtal. Denna del av fabriken består av äppelpress med tillbehör, 4 stycken skruvtvingar för att spänna fast pressen på en stadig bänk eller ett lågt bord, en rostfri hink (10-15 liter) och en rullebör.

Mustsilen

I hinken med nypressad äppelmust har det hamnat diverse pressrester, skräp, lyckliga getingar m.m. som nu ska skiljas bort. På ytterligare en rostfri hink har vi satt fast en metallställning med silduk i vilken musten hälls igenom. Skräpet fastnar i silduken, som mellan varje silomgång tvättas noggrant och doppas i kokande vatten, och i hinken finns nu den färdiga äppelmusten. Det finns även ställningar för silduk av plast, men jag tycker metall är stadigare och håller bättre i längden. Jag hittade ställningen billigt i en andrahandsaffär.

Musten är i detta skede inte klar utan grumlig av äpplepartiklar som tagit sig igenom sildukens hål. Jag tycker inte detta gör något, och därför är vår must nu färdig för paketering. Om musten får stå ett tag sjunker partiklarna till botten och med hjälp av en slanghävert kan en något klarare must hävas över till en annan hink. Det går också att sila musten genom en silduk med mindre hål. En ytterligare metod är att köra musten genom en råsaftcentrifug för att åstadkomma en klarare äppelmust. Denna del av fabriken behöver en rostfri hink, som ska vara minst lika stor som hinken med nypressad must, en silställning och silduk.

Flaskfyllningen

Se till att flaskor, dunkar och andra behållare är ordentligt rengjorda. Med hjälp av en rostfri tratt och en rostfri skopa hälls musten upp i behållarna. Den del av musten (i mitt fall 10-20 liter) som ska bli cider slås på glasdamejeanner på tio liter vardera vilka transporteras hem för vidare förädling. Resten fryser vi in i inte riktigt fulla plastflaskor (80%), så att de inte spricker när musten expanderar i flaskan. Tomma mjölk- och juicekartonger kan fodras med en plastpåse i vilken musten hälls, påsen och kartongen försluts, och ställs i frysen. Med den här metoden behöver vi inte tillsätta konserveringsmedel och inte heller pastörisera flaskorna. Den här fabriksavdelningen behöver flaskor, burkar, dunkar och glasdamejeanner samt en tratt och en skopa.

Mustförvaringen

Vi förvarar den mesta musten i en frysbox. Därifrån hämtar vi flaskor för upptining när behov uppstår. Om musten ska förvaras i matkällare, kallförråd eller jordkällare bör den för längre hållbarhet pastöriseras, dvs. värmas upp till 70 grader i 30 minuter i vattenbad eller ugn. Musten hälls i detta fall på varma glasflaskor och glasburkar med kork eller skruvlock eller i flaskor med patentkork och burkar med gummipackning och stålbygel. Efter 30 minuter tas flaskor och burkar upp ur vattenbad eller ut ur ugn. Kontrollera så att lock och korkar är ordentlig åtskruvade. Vid nedkylningen uppstår ett undertryck som tätar till ordentligt och hindrar nedbrytande krafter att ta sig i behållaren.

En annan konserveringsmetod är att förädla musten till cider. Med en alkoholhalt på 6-7 % håller sig den ordentligt, på glasflaskor, korkade (!) cidern i ett år.

Jan Gustafson-Berge

Den här texten skrev jag ursprungligen till Handbok för vardagsekologi som gavs ut 1991. Texten har dessutom varit publicerad på Yelah.net 1997. Den har stått sig ganska bra och dess aktualitet och relevans har kanske till och med ökat. Jag tyckte den passade som en teoretisk bakgrund till övriga texter som kommer att finnas här.

I den här artikeln behandlas sårbarhet på individ-, grupp- och familjenivå. Begreppet sårbarhet är ett mycket fruktbart sätt att belysa vad miljöfrågorna egentligen handlar om. Objektivt och vetenskapligt exakt formulerade miljöproblem som frikopplas från den enskilda människan kan ibland framstå som abstrakta och svåra att förstå. Till exempel ozonhålets procentuella uttunning, antal tusental döda av svält och vattenbrist eller halten av toxiska ämnen i luften uttryckt i ppm och så vidare. Problem som inte förstås eller tydligt känns för den enskilde personen leder oftast inte heller till handling. Reaktionen blir istället förträngning eller flykt. Beskrivningar och framförallt erfarenheter av sårbarhet gör det lättare att förstå var problemen finns och vilken väg som gäller för att uppnå en uthållig livsstil in i framtiden. På "köpet" får du ett ökat livsrum, en andningspaus, en "time-out" där du kan börja skapa ditt eget liv i ökad frihet.

Självförsörjning

Ett effektivt sätt att minska sin sårbarhet på är att öka sin självförsörjning. Det finns flera uttryck som delvis ringar in begreppets betydelse, t.ex. självhushållning och självbärgning. Personligen gillar jag ordet självförsörjning bäst och då i den utsträckta betydelsen att "sörja för sig själv, sin familj eller grupp i balans med omgivningen lokalt och regionalt". Självförsörjning kan teoretiskt förekomma på olika nivåer. I fallande skala för jorden, världsdel, land, region, kommun, stad, by, stadsdel, grupp, familj och individ. Min inriktning i den här texten sträcker sig från grupp och nedåt till den enskilda människans möjligheter. Graden av självförsörjning kan variera men strävan går mot 100 %.

En intressant frågeställning är hur många som får vara inblandade och hur långt ifrån produkter och tjänster får komma innan självförsörjningen tappar sin betydelse? Hur ska man ställa sig till import och export kontra långa transporter inom ett land? Ska kanske begreppet land ersättas med ekologiska områden som definieras utifrån geologi, landskapets utseende, naturmiljö, resurstillgång, befolkning osv. Råvaror, produkter och tjänster behöver få ett ekologiskt pris där faktorer som sparsamhet med resurser, användandet av förnyelsebar energi, närhet, människors och den omgivande miljöns hälsa med mera väger mångfalt tyngre än det i dag förhärskande "marknadsvärdet".

Självförsörjning har anknytning till aktuella begrepp i samhällsdebatten som "mindre beroende", "minskad sårbarhet", "självförvaltning",” hushållsberedskap", "brukarinflytande", ”autonomi”, ”självstyre” och "beredskap inför kris och krig". Självförsörjning ger automatiskt allt detta. Inget av det andra leder ensamt till självförsörjning. I beredskapssyfte kan du köpa batterier till din radio, dunkar med T-sprit till stormköket, livsmedelslager av torrfoder, stearinljus med mera. Då kan du hålla ut ett tag. Någon gång tar grejorna slut och då måste du köpa nytt. En självförsörjare kan överleva, inte bara i 14 dagar utan för hela livet om "samhället" av någon anledning slutar att fungera. Hur länge klarar du dig om ström, vatten, avlopp, transporter, sjukvård och leveranser av livsmedel och varor slutar att fungera som du är van vid? Hur länge klarar du dig om pengarna slutar att komma in på personkontot?

Det är kanske dags att du materiellt, kunskapsmässigt, känslomässigt och ideologiskt börjar förbereda dig för helt andra samhällsförhållanden än du är van vid!? Den djupaste innebörden i självförsörjning är att integrera sin livsverksamhet i ekosystemet, att bruka flödande, förnybara resurser utan att skada naturen och förstöra grunden för sin och kommande generationers existens.

Självförsörjning:

1. ger en ökad beredskap mot civila kriser och krigssituationer.
2. ger självtillit, personlig tillfredsställelse och ökad livskunskap.
3. är på alla nivåer i samhället en nödvändig förutsättning för en lösning av lokala, regionala och globala miljöproblem.
4. är att praktisera internationell solidaritet och samtidigt visa respekt för sin egen närmiljö.
5. ökar ditt oberoende och din styrka gentemot stat, kapital och andra grupper som gör anspråk på makt över ditt liv.

Sårbarhet

Begreppet sårbarhet utgår från människan själv och hennes grundläggande livsbehov. För att överleva behöver vi tillgång till föda, vatten, värme och skydd. Därutöver behöver vi för att hålla oss mentalt friska också stimulans av och samvaro med andra människor som vi kan arbeta, diskutera, utvecklas och förlusta oss med. Sårbarhet är att alltmer förlora det praktiska och beslutsmässiga inflytandet över uppfyllandet av dessa basbehov. De viktiga sakerna i livet hamnar allt längre från oss själva, geografiskt, kunskaps- och maktmässigt.

Vi kan inte längre hämta vårt vatten från en brunn eller en källa där det finns året runt, oberoende av strömavbrott, transportproblem, strejker eller tekniska fel. Vatten leds till oss via ledningar, pumpstationer och reningsverk från ofta avlägsna vattentäkter, vars skydd vi saknar direkt inflytande över. För att få vårt nödvändiga dricksvatten är vi beroende av en enorm teknisk och administrativ apparat som använder ett stort antal syntetiska material och kemiska ämnen, energi och ett flertal människor med specialkunskaper. Vi vet att detta inte alltid fungerar helt perfekt. Det är dock ytterst sällan vi i vår del av världen upplevt någon allvarlig kris med vattnet. Det scenariot får du försöka tänka dig in i. Hör du hur vattenbristens och vattenföroreningarnas klocka tickar på i bakgrunden?

På motsvarande sätt är våra livsmedel föremål för långväga transporter och fabriksmässiga processer som kräver en gigantisk mobilisering av transportfordon, administrativ och specialutbildad personal och stor insats av energi och syntetiska material. Våra resterande behov av värme, skydd och goda vänner har på motsvarande sätt drabbats av sårbarhet. "Dagens överlevnadskunskap", det vill säga den kunskap och erfarenhet som behövs för att överleva i vårt samhälle av i dag, (människan kämpar ju i princip alltid för att överleva) är värdelös om vårt system brakar samman.

Överlevnadsyrke

Det finns drygt 20000 "yrken" registrerade i dag. Många arbeten som i dag har en hög status och som anses viktiga kommer att visa sig vara värdelösa sett ur överlevnadsaspekter. Jordnära arbeten som tillfredsställer grundläggande behov har under lång tid nedvärderats. Men vem kan äta datorer och aktier? Jag vill föra fram och uppvärdera ett slags livsyrke; att leva och överleva med allt vad det innebär av sammansatt verksamhet, teori och praktik, känsla och tanke, allt utifrån egna behov. I "överlevnadsyrket" ägnas dagarna åt mer direkt behovsuppfyllelse, att hitta och värna vatten, att odla och värna jorden och att upptäcka och värna andra direkta nyttigheter i naturen. Vi har aldrig "långtråkigt", "inget att göra" och upplever sällan att det vi gör är oviktigt eller meningslöst. Vi arbetar åt oss själva med begripliga sysslor och det ger oss den största motivation vi kan få. En överlevare ser sig omkring i sin närmaste omgivning och finner där möjligheter, resurser och material att arbeta med. Lösningen på olika "problem" finns ofta närmare än vad vi tror. Det vi inte kan, kan vi lära oss. Varför gå över ån efter vatten?

Vår känsla av meningslöshet kommer att bestå parallellt med vår sårbarhet så länge vi distraheras att tänka på oväsentligheter i sådan utsträckning att livets väsentligheter blir lidande. Våra sinnen fylls och vi distraheras med floder av ljud, ord, bokstäver, bilder, ljus, flimmer och brus som döljer andra, betydelsefullare tankar och känslor. Många företeelser av i dag består av en stor, uppseendeväckande, förförisk yta med ett ganska magert innehåll, utan kvalité och djup. Behov och beroende Ouppfyllda behov hos oss kan förvrängas och vi kan luras att tro att vi behöver något helt annat än det vi verkligen behöver. Känslor av sorg, ensamhet, besvikelse, ilska eller trötthet utnyttjas av smarta marknadsförare som med sina kunskaper om det mänskliga psyket utnyttjar denna svaghet för sina egna syften. Vi kan luras till tröstköp och tröstätande, kompensationsköp, impulsköp och symbolköp. Resultatet av detta är ohälsa genom övervikt och förgiftning vilket i samband med stress är grunden i alla stora "civilisationssjukdomar". Vi får en ruinerad ekonomi, bland annat genom dryga hyreskostnader för att härbärgera alla prylar vi samlat på oss. Sommarhus, fritidsbåtar, fritidsutrustning, bilar och allehanda apparater kan bli en tung börda att bära genom livet.

Så fort vi låter någon annan göra något åt oss måste vi fråga oss om vi verkligen är beroende av detta. Handlar vi bara av död rutin, symbolisk hjälplöshet eller inlärd passivitet? Behöver vi verkligen i varje situation präster, läkare, lärare, experter, ekonomer, chefer, politiker, konsulter och uttolkare av hur allting verkligen är och hur vi skall handla? Behöver vi Handbok för vardagsekologi och artiklar i tidningen Yelah? Ja till viss del kan kunniga och erfarna människor dela med sig och inspirera andra till annorlunda tänkande och handlande. Men låt det stanna vid inspiration och "väckelse". Ta själva ansvaret för och beslutanderätten över att forma eller omforma ditt eget liv. Har behovet upphov i oss själva eller är det påtvingat oss genom lagstiftning, sedvänja, konvention, grupptryck, hot om våld och repressalier eller känsla av uteslutning om vi inte faller in i "mallen"? Är vårt behov sprunget ur sunda och grundläggande livsbehov eller ur vår egen oförmåga att förstå och hantera oss själva? Även detta kan vi komma till rätta med på egen hand eller tillsammans med andra och ytterligare minska vår sårbarhet och vårt beroende.

Känslor av mindervärde, feghet och rädsla, men också vrede och aggression mot oskyldiga kan vi också bli befriade från genom att tillämpa de metoder som finns för personlig utveckling. När vi gjort detta behöver vi inte längre fly, ljuga och förhäva oss och vi kan inte heller lika lätt luras av lögner, för vi har inte längre rädsla för något overkligt, bara för verkliga faror. Värdefulla mentala faktorer som visat sig vara avgörande för överlevnad i olika krissituationer har varit: Livsvilja, en positiv attityd, självkontroll, förmåga till riskbedömning, rationellt arbetssätt, okonventionellt tänkande och hänsynstagande till tidsaspekter.

BZ hela livet

En startpunkt är att komma ned på jorden och komma underfund med vad du egentligen behöver för att leva ett bra liv. Att ta sig en paus, en "time-out" är ingen dum idé. Ta dig ur och bort från den vanliga och kända livsmiljön om så bara för några timmar. Tänk igenom ditt liv. Vad har du gjort hittills? Vad vill du göra egentligen…? Vad kan du göra för att börja gå åt det håll du vill? Det svåraste är att börja, sen är det svårt att sluta! Sen kan vi börja återerövra inflytandet över våra egna liv och bli varse oberoendet av en massa onödiga prylar och sammanhang som inte tillför oss annat än bekymmer och förvirring. Då har vi redan uppnått en mycket lägre grad av sårbarhet. Vi är inte längre så beroende av myndigheter, kommersiella krafter och enskilda potentater. Deras makt över oss uppstår bl.a. genom vårt eget begär efter saker vi måste ha men inte tror att vi kan tillverka själva, eller begär efter tjänster som vi tror att vi inte själva kan utföra. När vi befriats ur denna illusion upptäcker vi att vi spar massor av tid och pengar. Vi behöver inte längre arbeta så mycket för att få råd att köpa och underhålla en mängd ägodelar. Istället kan vi satsa vår återvunna kapacitet, våra pengar, vår tid och vår kraft på att uppfylla våra grundbehov, för oss själva och för våra medmänniskor.

Vi kan slå vakt om vårt dricksvatten, använda och fördela det och förhindra att det förstörs genom tanklösa ingrepp i naturen. Genom att skaffa sig egna lokala vattentäkter, kanske en brunn eller en källa på sin egen tomt eller i sitt närområde, kan man skaffa sig förståelse för vattnets sårbarhet. Då sprider man inte längre olja, gifter och avfall omkring sig. Man tänker sig för innan man bestämmer var markinfiltreringen till avloppet skall ligga. Berggrunden och jordarten bestämmer hur vattnet uppträder. Det finns kartor både för berggrund, jordart och vattenresurser, för stora områden i Sverige. Lär dig hur vattnet fungerar i din hembyggd och acceptera inte att exploatering i form av täkter, soptippar eller annan industriell verksamhet förstör ditt dricksvatten.

Tärande städer

Vi kan på motsvarande sätt öka vår självförsörjningsgrad och fylla vårt civila ansvar för vår egen födoproduktion och ta aktiv del i den utifrån våra egna förutsättningar. Den tärande staden skulle bli avsevärt mindre tärande om varje hushåll hade en egen trädgårdstäppa där man odlade grönsaker och rotfrukter för husbehov. Ett normalstort trädgårdsland kan ge ett kraftigt tillskott till både kosten och hushållskassan under hela hösten, och ännu längre om man konserverar och spar till vintern. Framtidens städer kan bli närande istället för tärande. Är det vettigt att ungefär en tredjedel av stadens yta ockuperas av bilen med tillhörande verksamheter (vägsystem, p-platser, bensinmackar, verkstäder, förstörd mark och så vidare)? Husbehovsodling i täppor knutna till varje bostad, kompostering och återbruk av restnäringsämnen från odlingen och källsortering av hushållsavfall måste bli en självklarhet.

Jordens tillstånd har beskrivits som en "malign ekopatologisk process" och liknats vid elakartad cancer enligt följande grundläggande kriterier (med sin ekologiska motsvarighet inom parentes). Det här är en tänkvärd liknelse som gör oss uppmärksamma på nödvändigheten att hejda stadscancern innan patienten dör.

1. Snabb okontrollerad tillväxt (folk- och standardökning).
2. Invasion och förstörelse av normala vävnader (allmän miljöförstöring).
3. Avdifferentiering (likriktning av information, kultur och kulturlandskap).
4. Metastaser [dottersvulster] (förstäder).

En människa är en fristående och självgående enhet och minskningen av vår sårbarhet måste gälla livets alla områden. Många saker du behöver kan du göra själv. Även om du lever i en stad, lev som på landet. Låt dig inte luras av bekvämlighetsskapande men sårbara tekniska system. Alla med "normalbegåvning" kan göra sina egna möbler, husgeråd och andra prylar av olika lämpliga och vackra träslag. På motsvarande sätt kan vi tillverka nyttoföremål av metall, textil, läder, ben, sten och andra material. Naturligtvis kan vi inte tillverka allt vi behöver själva. Men när vi får överskott av vissa varor kan vi byta, dela med oss eller sälja till andra för att i retur erhålla andra nyttigheter vi behöver. Att starta en lokal bytesring där pengarna ersatts av poäng, kan få fart på en lokal utveckling med produktion och byte av varor och tjänster.

På detta sätt kan vi bygga upp småskaliga lokala kraftcentrum i närmiljön, sprida denna kunskap omkring oss i vår omgivning och få allt fler att av egen kraft och eget intresse slå in på samma väg. Steg för steg, ring efter ring, nivå efter nivå arbetar vi nerifrån och upp. Vi skapar en mångfald av kontakter och nät av ömsesidig hjälp. När det gamla samhället "dör" finns redan ett nytt som lever.

Jan Gustafson-Berge

Idag var det dags för det kommande årets örtsalt att komponeras. Sedan 1993 har jag så gott som årligen gjort ett eget örtsalt. Under årens gång har tillverkningen av örtsaltet blivit en integrerad del av min familjs livscykel. Den mängd örtsalt jag gör räcker ett år och när det sista skramlar i saltburken är det signalen för att göra en ny sats. I den totala mängden ingår också en årligen växande gåvodel till släkt och vänner som nu uppgår till cirka 25 %. Innehållet i örtsaltet varierar något från år till år beroende på vilka växter som finns tillgängliga. Resultatet blir alltså ett årgångsörtsalt, en helt unik skapelse, med sin egen smak och färg.

Jag inhandlar 2 kg finmalt havssalt från en hälsokostbutik. Från mina och mina vänners olika trädgårdar samlar jag in de växter som är lämpliga att ha med. En del vilda växter får också vara med. En tur till närmaste Konsumbutik fyller på med det som eventuellt saknas. I år hade jag med följande ingredienser förutom havssaltet: Gul lök, röd lök, vinterkyndel, pepparrot (rot och unga blad), åkersyra, gräslök, mejram, timjan, dragon, sallat, oregano, vitlök, basilika (vanlig- och röd basilika), stjälkselleri, vallört, isop, äpple, röd chili, grön och vit paprika, navellav (torkad), ringblomma, blomsterkrasse (knoppar och färska frö), nässla (blad och frö), persilja (frusen), salvia, libsticka (frusen), dansk körvel (frusen), morot, röd trädgårdsmålla, kajplök (frusen), gourmet-geranium, rosmarin, purjolök, vallört, unga rödbetsblad och spirulina alger (pulver). Det går givetvis att ha med andra växter än de här uppräknade t.ex. kvanne, dill, rosenblad, palsternacka, luftlök, kinesisk vårlök, kirskål och rotselleri. Helt klart är det öppet för experiment, gränsöverskridande och innovationer. Mängden salt kan också variera. Vill du ha ett mindre salt örtsalt så minskar du mängden salt eller ökar andelen växter. Det går givetvis också att köra en blandning på enbart växter, men då blir det inget örtsalt, utan en krydd- och grönsaksblandning.

Hur mycket som ska användas av varje sort är en kunskap som växer fram med tiden. Bestämmande faktorer är tillgång och den egna smaken. Vissa växter har en skarp, speciell eller genomträngande smak och dessa ska man vara sparsam med. Exempel på detta är chili, pepparrot och libsticka. Det går också bra att delvis använda växter som varit frysta eller torkade. Skala den gula löken sist så slipper du arbeta med tårar i ögonen med de andra växterna. Alla ingredienser rensas, skalas, rengöres och läggs i sorthögar på vårt stora köksbord. Nu är det dags för alla små djur att fly undan från det som komma skall. Hjälp dem gärna på traven, för det kan inte vara kul att hamna bland matberedarens knivar och sedan bli torkad som ingrediens i ett örtsalt.

För att finfördela och blanda växterna använder jag en matberedare med knivtillsats. Första omgången består av cirka 2 hg salt och ungefär 1/10 av varje ingrediens. Andra omgången består av 2 hg salt och 1/9 av varje ingrediens osv. tills allt är slut. Jag använder ögonmått då det inte spelar någon roll att det är exakt varje gång. Jag kör matberedaren i cirka 20-30 sekunder tills salt och växter blandat sig och blivit ganska finfördelat. Geggan som kan vara ganska blöt hälls upp på en torkbricka och sedan körs nästa omgång. Blir det för blött kan du fylla på med lite mer torkade örter om du har. I det här skedet fylls hela lägenheten av en stark och underbar doft av färska örter, som nästan är berusande.

Torkbrickan består av en bottenplatta av plywood med fastspikade kanter (5 cm. höga) av hyvlat och obehandlat trä. Yttermåtten på torkbrickan är 70x45 cm. Nu ska örtsaltet torka en första omgång. Hela familjen hjälps åt att med en trägaffel röra och forma olika mönster i örtsaltet flera gånger om dagen. Det går givetvis också att torka örtsaltet genom att ha det i ugnen med öppen ugnslucka på 60-70 grader tills det är torrt, eller ovanför vedspis eller liknande. Beroende på geggans ursprungliga blöthet och omgivande luftfuktighet kan det ta 2-4 veckor innan örtsaltet torkat tillräckligt för den avslutande körningen i matberedaren. Det torkade örtsaltet körs då i matberedaren till önskad kornstorlek och läggs på torkbrickan för att torka ett tag till. I det här skedet kan ett par teskedar spirulina-alger tillföras.

Örtsaltet, som för min del blir cirka 3 liter, förvarar jag dels i glasslådor av plast och för dagligt bruk i en för länge sedan köpt och återanvänd örtsaltburk med strölock. Vi använder örtsaltet till allt i matlagningen förutom till havregrynsgröten. Rapsolja (eller linfröolja), olivolja, vinäger och örtsalt blir en god basdressing som sedan kan utvecklas för olika ändamål.

Jan Gustafson-Berge