Dagens vandring både började och slutade med 4 kilometer cykling. Vandringens huvudsakliga uppgift var att återvända till ett ställe vid Rosenkällasjön där det säkert växte mjölkört. Cykeln placerades vid dämmet där det myckna regnandet hade satt fart på vattnet vid sjöns utlopp.
En sekundär uppgift var att insamla växter till ett konsthantverks-projekt, där tre skåp tillverkade med äldre hantverkstekniker av återbrukat virke, ska förses med växter inom tre områden: dryck, krydda och medicin. För detta ändamål hade jag tagit med mig några papperspåsar hemifrån. Behovet av insamlingsbehållare är stort och framöver kommer jag att försöka tillverka sådana med olika metoder och material.
Äntligen fick jag kontakt med mjölkörten. Mjölkörten är en bra växt i överlevnadssammanhang, då den dels är vanligt och rikligt förekommande och dels är mångsidigt användbar. Jag började med att samla in en påse med friska blad. Dessa blad ska fermenteras (jäsas) hemma i ett försök att åstadkomma något som kan liknas vid ett svart te. De färska skotten (upp till 20 cm. långa) kan ätas råa eller ätas efter kokning. Nu fanns inga färska skott att äta upp, så jag gick på en annan ätlig del, nämligen stjälkmärgen. Enligt min referensbok skulle man ta märg från icke blommande exemplar. Då sådana inte fanns prövade jag med både blommande och utblommade exemplar och det fungerade bra. Stjälkarna klövs med kniv och med ett litet enkelt träredskap kunde märgen skrapas ur och ätas. Det smakade mycket gott, som en blandning av fibrig squash/svagt äpple/gurka.
Nästa uppgift var att gräva upp några rötter. Med min kombinerade vandringsstav och grävkäpp började jag luckra upp jorden kring ett bestånd på 6 stjälkar. När jag bräckte åt sidan bröts staven och den fick därmed en bättre anpassad längd. Efter ett tags luckrande kunde jag med händerna dra upp några rötter. Jag lokaliserade rotskotten som skulle gå att äta direkt och det stämde bra. Rötterna grovrensades och packades i en påse för transport hem och ytterligare experiment med rostning.
Jag tackade mjölkörten för dess generositet och vandrade vidare i ett skönt solregn. På vägen fick jag syn på både rölleka (röllika) och älggräs (älgört) som jag samlade in och packade i påsar. Röllekan är en medicinalväxt och används som magmedel för ökad aptit, kramplösande, vid sårbehandling, febernedsättande, vid lokal smärtlindring, mot hudirritation och bölder, på brännskador, blodstoppning i svåra sår, vid menstruationsblödningar samt för att framkalla svettning. Älggräset kommer till bruk som teväxt och medicinalväxt och används mot värk, besvärliga sår, svullnader och insektsbett och den är även bakteriedödande.
Nedanför Rosenkälla gård, mot sjön till, fann jag resterna av ett litet hus eller skjul som naturen höll på att ta tillbaka. I Tinnerö-området finns en stor mängd platser där torp och andra hus har funnits. Det är alltid lika spännande att leta efter spåren och försöka föreställa sig hur människorna en gång levt och överlevt på platsen. Jag snokade runt lite försiktigt och plockade med mig en mindre bit skiffer att använda till slipning av min kniv.
På två ställen fann jag rep. Först en kortare bit blått syntetrep, som dock snabbt blev utkonkurrerat (och dumpat hemmavid), av två längre rep av tjärad naturfiber. Några personer hade för ett tag sedan etablerat en lägerplats med eldstad, sittstock och vedförråd. Repen verkade höra samman med en illa tilltufsad pressening som fladdrade i blåsten, fasttjudrad som den var med repen i en stock och några hasselgrenar. Jag befriade presseningen från dess rep, men fängslade den igen under stocken, så att den inte skulle hamna på något olämpligt ställe.
Gick igenom flera hasseldungar och kunde konstatera att det inte var något bra hasselnötsår. Kanske det i alla fall går att få ihop några stycken när de mognat för att det ska gå att göra lite experiment. En växt som däremot verkade stortrivas var kärleksörten, som formligen exploderat i tillväxt på grund av allt regn. Hällarna var ljust gröna av de feta bladen och ljust gula av dess blommor. Jag smakade på ett tiotal nyutslagna blad och fann dem smakliga. Undersökte också förekomsten av rotknölar under några växter och såg att sådana fanns. Framöver ska jag äta rejält av denna växt och väntar därför med att skriva mer om den nu. Helt klart en ört att förälska sig i!
Så hade jag då kringelkrokigt vandrat sjön runt ännu en gång och cyklade hem i ett skönt och svalkande regn. Dagens vandring, inklusive cykling, tog 4,5 timmar. Hemmavid smakade det underbart med en god kopp kaffe och lite mat. Under kvällen rensade jag de insamlade växterna och la dem på tork. Mjölkörtens rötter skrapades med lätthet rena med kniven. De klövs på mitten och den rödbruna märgen plockades bort. Enligt referensboken skulle märgen och rötterna vara väldigt beska. De rötter jag plockat var dock inte alls beska. Märgen var för fibrig för att äta, men det vita på rötterna gick att äta som det var. Jag provade att rosta rötterna i 175 grader under 30 minuter och resultatet blev lysande. Rötterna blev svagt bruna, torra, krispiga och gick lätt att tugga. Enligt min mening smakade de dessutom gott!
Frågan är hur många rötter kan rostas effektivt utan tillgång på metall (bakplåtar, kärl av gjutjärn)? Arkeologiska utgrävningar har gett aningar om att t.ex. hasselnötter med skal kan ha rostats i gropar med sand som det eldats ovanpå. Heta stenar inbäddade i sand tillsammans med rötterna är en annan möjlighet. Kanske det också går att bygga en liten stenugn där rötter kan rostas på en flat och varm stenhäll? Här finns flera möjligheter till experiment framöver.
Mjölkörtens blad stoppades i en plastpåse och bankades sönder lite granna med en träklubba mot balkongens cementgolv. Syftet med detta är att vätska ska frigöras, vilket i sin tur är gynnsamt för den jäsning (fermentering) som ska starta. Plastpåsen förslöts, pressades samman och rullades in i en handduk. Paketet lades i skåpet ovanför kylskåpet där det är några grader varmare än rumstemperaturen. Där ska det ligga och jäsa i 2-3 dagar. Därefter tas bladen ut och torkas. Resultatet ska bli ett te som påminner om svart te i smaken.
En givande och intressant vandring som gav mersmak. Som jag skrivit tidigare: är du intresserad av att bli en medvandrare en eller flera gånger är det bara att kontakta mig på mejl: eldoga@passagen.se
Jan Gustafson-Berge
