BACKABERG/ELDÖGA - Självförsörjning och vardagsekologi med odling, hantverk, konst, kurser och experimentell verksamhet.

Det var svårt att sova på grund av värme, sent kaffeintag och tankar som virvlade omkring, så jag gick upp klockan 5 tillsammans med mina två sommarjobbande söner. Klockan 6 var jag på vandrande fot. Solens aktivitet varslade om ännu en varm dag, men den stod fortfarande ganska lågt på himlen så det fanns skugga att vandra i. Dagens plan handlade om mjölkört. Jag skulle återvända till en plats där jag tidigare plockat lite mjölkört till te, för att nu skörda mer och testa växtens alla delar.

När jag vandrat ut i området följde jag den östra kanten av en utsiktskulle som militären en gång skapat av fyllnadsmassor. Ur en röjningshög stack en lagom tjock björkstam fram. Den kunde passa till en grävkäpp när rötter skulle fram ur jorden. Jag tog till längden så att den för tillfället kunde tjänstgöra som en vandringsstav. Varje längre vandring föder alltid fram sin passande stav.

Jag kom fram till platsen för mjölkörten och upptäckte ganska snart att det inte fanns så mycket mer. Det var ett för litet bestånd för att ta rötter av och de var för gamla för att passa till tebladsplockning. Ett av mina experiment med mjölkörten var enligt planerna även att plocka många blad för att sedan jäsa dem (fermentering) några dagar och sedan torka dem till ett svart te.

Som plåster på såren fanns det gott om skogshallon istället så jag plockade två nävar fulla och la i kepsen. Min andra frukost bestående av goda hallon åt jag sittandes på en solvarm stubbe. Jag vandrade omkring ett tag i omgivningarna utan att finna någon ytterligare mjölkört och fortsatte istället upp på kullens topp. Längs kanten fanns många intressanta växter att återkomma till bl.a. kardborre och nyponros.

Väl uppe på toppen kunde jag konstatera att det var en vacker utsikt åt alla håll. Där uppe stod också ett exemplar av sötkörsbär (fågelbär) med helsvarta bär. Det upptrampade gräset runt om trädet förklarade varför de kvarvarande bären satt högt upp. Genom att sträääcka mig och dra grenar till mig lyckades jag ändå komma åt en hel del bär. En del av dem hade börjat torka, vilket bara förstärkte sötman på dessa underbart goda bär.

Vände hemåt och fortsatte sökandet efter mjölkört längs hela vägen utan resultat. Hemma klockan 9 och då var det redan 25 grader i skuggan på lägenhetsbalkongen.

Igår var jag med familjen och badade vid Stavsätter, en badplats i Stora Rängens norra ände. Tvärs över sjön finns en bergknalle som vi simmade över till. Där passade jag på att plocka en påse med tuschlav (navellav)  som växer i stor mångfald på berghällarna. Navellaven är den enda svenska lav som går att äta utan urlakning. Torr smakar den som torra chips med svag svampsmak.

Jan Gustafson-Berge

Planering i all ära men verkligheten vill också ha med ett finger i spelet. Min grundplan för onsdagens vandring (2/7) var att cykla till början av skjutbana B för att därifrån vandra både utanför reservatet och längs dess västra kant. Min över sommaren hemmaboende äldsta son hade dock lånat min cykel för att komma till sitt arbete, så jag fick börja med att traska på cykelvägar och trottoarer för att komma till startpunkten. Kände mig ringrostig och stel, men det släppte efter ett tag och det kändes varmt i benen.

Undersökte skjutbanan ett tag och fann den vara ett tillhåll för graffitimålare. Ett stillsamt och skönt förfall präglade miljön och naturen höll på att ta tillbaka platsen för andra syften än utbildning i att skada och döda människor med skjutvapen.

Jag tog mig igenom en stängselgenomgång och när jag halkade i en koblaga började jag titta efter kor. Jag höjde blicken och där stod ett gäng kor femtio meter framför mig. Jag stannade till och när korna intresserat började närma sig, vände jag och gick skyndsamt tillbaka till stängselgenomgången jag nyss passerat. Jag är inte van vid kor, kan nästan inget om kor och ville inte ta risken att passera dem. Planerna för dagen fick alltså revideras igen.

Jag gick åt andra hållet och undersökte området ovanför (söder om) skjutbana A. Terrängen där är bergig och ganska orörd eftersom det varit förbjudet område under den tid som skjutbanan var i drift. Fullt med nyfikna och tjattrande ekorrar i träden och små, torra blåbär på marken. Uppe på toppen i närheten av en intressant triangelformad stensättning fann jag en skalle av ett rådjur. Efter en stunds samtal fick jag ta den med mig som en del i mitt konstnärliga projekt.

Jag anslöt till en anslutningsstig som i området markeras med blåmålade trästolpar. Stigen skulle föra mig till ett av mina etappmål som tidigare blockerats av kor. Några hundra meter fråm Kramshagens parkeringsplats fick jag syn på kor igen, som nu hade placerat sig precis vid stängselgenomgången. Jag vände och följde elstängslet till ett hörn där ett stort metallrör gjorde det möjligt för mig att hoppa över till andra sidan. Jag fick gå runt på fälten för att komma förbi rädningstjänstens övningsplats. Det fanns dock en mening i detta, då jag på marken fann en fin, rundad sandsten som såg ut att vara lämplig som kross- och malsten.

Nu var min tanke att i kofri terräng gå mot Trollkullen och lägerplatsen där. Någon skjöt med pistol på Skyttecentrum så jag höll mig på tryggt avstånd mellan skjutandet och bilbruset från Lambohovsleden som låg med sin avlånga asfaltmatta på min vänster sida. Det var varmt, risigt, svettigt och fullt med insekter i luften. Det blev en kringelkrokig gång förbi snår, över och under fallna trädstammar och stenblock. På ett igenväxande kalhygge såg jag ett rådjur glida iväg och på marken uppenbarade sig röda prickar. Jag hade hamnat i ett smultronparadis och näve efter näve med goda smultron hamnade i min mun.

Trollkullen närmade sig och på insidan av vallen som avskiljer området från Lambohovsleden växte en stor rikedom av olika växter. En mjölkört fick följa med i väskan för den kommande testunden. Vid lägerplatsen vilade jag ett tag, drack vatten, städade runt eldstaden och samlade ved.

Arbetet med väskan fortsatte och jag bestämde att använda väskans egna bärhandtag av smala läderremmar för att bygga om den till en axelremsväska. Kniven slipades vass på den lilla flata sandstenen. De två remmarna skars av och hörnen fasades av. Remmarna förbands och förlängdes genom att de träddes genom varandra i snitt som gjorts i remmarnas ena ände. I de andra ändarna borrades fyra små hål med spetsen på kniven. Mitt träredskap som tidigare brukades vid lerkärlstillverkning fick sin spetsiga ände ytterligare spetsad och fungerade som en syl. Detta redskap rundade och vidgade hålen i läderremmarna och åstadkom motsvarande hål i väskan utan att skada och försvaga fibrerna. Remmarna syddes slutligen fast med en styv elkabel. Resultat blev strålande och väskan kan nu bäras hängande över valfri axel. Två händer är nu fria under vandringen, fria att åstadkomma nya underverk under den här människans fortsatta vandring på livets stig.

En liten eld tändes och vatten kokades till ett mycket gott te på bladen från mjölkörten. Jag slumrade en stund på marken och tittade upp genom lövverket. Solen verkligen strilade genom löven och dess strålar såg ut som ett stillsamt pulserande och energirikt duggregn. Röken från elden silades genom trädens grenar och solens strålar skapade ljusa band i röken. Det var ett vackert och rogivande skådespel.

Släckte den sista glöden, packade min väska och gick hem. På vägen plockade jag med en växt som jag trodde var någon vild variant av palsternacka eller selleri och som växer frekvent längs cykelbanorna. Det visade sig vara en förvildad palsternacka. Var hemma 15.30 och hade denna dag varit igång i 6 timmar.

Jan Gustafson-Berge