BACKABERG/ELDÖGA - Självförsörjning och vardagsekologi med odling, hantverk, konst, kurser och experimentell verksamhet.

Mjölkörtsbladen som plockades vid senaste vandringen har nu genomgått en förädlingsprocess. På samma sätt som de gröna bladen från tebusken behandlas för att bli till svart te, kan även andra växters blad behandlas. Processen innebär en jäsning och kallas för fermentering.

Bladen lades i en plastpåse och bankades mot ett cementgolv med en träklubba, så att växtsaften kom fram. Påsen rullades ihop ganska hårt och därefter fick den i sin tur rullas in i en handduk. Ett gummiband höll ihop och paketet lades i skåpet ovanför kylskåpet för att jäsa.

Efter två dygn togs bladen fram och lades på tork. Sovrummet fylldes av en ganska angenäm, stark och lite syrlig doft. Bladen hade också mörknat något. Jag tror att paketet hade kunnat jäsa 1-2 dagar till, dels för att optimera smakämnena och för att få ett ännu svartare te.

Bladen torkades på torkollan och förvaras i en glasburk med lock. Idag gjorde jag en kopp te på bladen och det smakade gott, som ett mellanting mellan ett grönt och ett svart te.

Jan Gustafson-Berge

Dagens vandring både började och slutade med 4 kilometer cykling. Vandringens huvudsakliga uppgift var att återvända till ett ställe vid Rosenkällasjön där det säkert växte mjölkört. Cykeln placerades vid dämmet där det myckna regnandet hade satt fart på vattnet vid sjöns utlopp.

En sekundär uppgift var att insamla växter till ett konsthantverks-projekt, där tre skåp tillverkade med äldre hantverkstekniker av återbrukat virke, ska förses med växter inom tre områden: dryck, krydda och medicin. För detta ändamål hade jag tagit med mig några papperspåsar hemifrån. Behovet av insamlingsbehållare är stort och framöver kommer jag att försöka tillverka sådana med olika metoder och material.

Äntligen fick jag kontakt med mjölkörten. Mjölkörten är en bra växt i överlevnadssammanhang, då den dels är vanligt och rikligt förekommande och dels är mångsidigt användbar. Jag började med att samla in en påse med friska blad. Dessa blad ska fermenteras (jäsas) hemma i ett försök att åstadkomma något som kan liknas vid ett svart te. De färska skotten (upp till 20 cm. långa) kan ätas råa eller ätas efter kokning. Nu fanns inga färska skott att äta upp, så jag gick på en annan ätlig del, nämligen stjälkmärgen. Enligt min referensbok skulle man ta märg från icke blommande exemplar. Då sådana inte fanns prövade jag med både blommande och utblommade exemplar och det fungerade bra. Stjälkarna klövs med kniv och med ett litet enkelt träredskap kunde märgen skrapas ur och ätas. Det smakade mycket gott, som en blandning av fibrig squash/svagt äpple/gurka.

Nästa uppgift var att gräva upp några rötter. Med min kombinerade vandringsstav och grävkäpp började jag luckra upp jorden kring ett bestånd på 6 stjälkar. När jag bräckte åt sidan bröts staven och den fick därmed en bättre anpassad längd. Efter ett tags luckrande kunde jag med händerna dra upp några rötter. Jag lokaliserade rotskotten som skulle gå att äta direkt och det stämde bra. Rötterna grovrensades och packades i en påse för transport hem och ytterligare experiment med rostning.

Jag tackade mjölkörten för dess generositet och vandrade vidare i ett skönt solregn. På vägen fick jag syn på både rölleka (röllika) och älggräs (älgört) som jag samlade in och packade i påsar. Röllekan är en medicinalväxt och används som magmedel för ökad aptit, kramplösande, vid sårbehandling, febernedsättande, vid lokal smärtlindring, mot hudirritation och bölder, på brännskador, blodstoppning i svåra sår, vid menstruationsblödningar samt för att framkalla svettning. Älggräset kommer till bruk som teväxt och medicinalväxt och används mot värk, besvärliga sår, svullnader och insektsbett och den är även bakteriedödande.

Nedanför Rosenkälla gård, mot sjön till, fann jag resterna av ett litet hus eller skjul som naturen höll på att ta tillbaka. I Tinnerö-området finns en stor mängd platser där torp och andra hus har funnits. Det är alltid lika spännande att leta efter spåren och försöka föreställa sig hur människorna en gång levt och överlevt på platsen. Jag snokade runt lite försiktigt och plockade med mig en mindre bit skiffer att använda till slipning av min kniv.

På två ställen fann jag rep. Först en kortare bit blått syntetrep, som dock snabbt blev utkonkurrerat (och dumpat hemmavid), av två längre rep av tjärad naturfiber. Några personer hade för ett tag sedan etablerat en lägerplats med eldstad, sittstock och vedförråd. Repen verkade höra samman med en illa tilltufsad pressening som fladdrade i blåsten, fasttjudrad som den var med repen i en stock och några hasselgrenar. Jag befriade presseningen från dess rep, men fängslade den igen under stocken, så att den inte skulle hamna på något olämpligt ställe.

Gick igenom flera hasseldungar och kunde konstatera att det inte var något bra hasselnötsår. Kanske det i alla fall går att få ihop några stycken när de mognat för att det ska gå att göra lite experiment. En växt som däremot verkade stortrivas var kärleksörten, som formligen exploderat i tillväxt på grund av allt regn. Hällarna var ljust gröna av de feta bladen och ljust gula av dess blommor. Jag smakade på ett tiotal nyutslagna blad och fann dem smakliga. Undersökte också förekomsten av rotknölar under några växter och såg att sådana fanns. Framöver ska jag äta rejält av denna växt och väntar därför med att skriva mer om den nu. Helt klart en ört att förälska sig i!

Så hade jag då kringelkrokigt vandrat sjön runt ännu en gång och cyklade hem i ett skönt och svalkande regn. Dagens vandring, inklusive cykling, tog 4,5 timmar. Hemmavid smakade det underbart med en god kopp kaffe och lite mat. Under kvällen rensade jag de insamlade växterna och la dem på tork. Mjölkörtens rötter skrapades med lätthet rena med kniven. De klövs på mitten och den rödbruna märgen plockades bort. Enligt referensboken skulle märgen och rötterna vara väldigt beska. De rötter jag plockat var dock inte alls beska. Märgen var för fibrig för att äta, men det vita på rötterna gick att äta som det var. Jag provade att rosta rötterna i 175 grader under 30 minuter och resultatet blev lysande. Rötterna blev svagt bruna, torra, krispiga och gick lätt att tugga. Enligt min mening smakade de dessutom gott!

Frågan är hur många rötter kan rostas effektivt utan tillgång på metall (bakplåtar, kärl av gjutjärn)? Arkeologiska utgrävningar har gett aningar om att t.ex. hasselnötter med skal kan ha rostats i gropar med sand som det eldats ovanpå. Heta stenar inbäddade i sand tillsammans med rötterna är en annan möjlighet. Kanske det också går att bygga en liten stenugn där rötter kan rostas på en flat och varm stenhäll? Här finns flera möjligheter till experiment framöver.

Mjölkörtens blad stoppades i en plastpåse och bankades sönder lite granna med en träklubba mot balkongens cementgolv. Syftet med detta är att vätska ska frigöras, vilket i sin tur är gynnsamt för den jäsning (fermentering) som ska starta. Plastpåsen förslöts, pressades samman och rullades in i en handduk. Paketet lades i skåpet ovanför kylskåpet där det är några grader varmare än rumstemperaturen. Där ska det ligga och jäsa i 2-3 dagar. Därefter tas bladen ut och torkas. Resultatet ska bli ett te som påminner om svart te i smaken.

En givande och intressant vandring som gav mersmak. Som jag skrivit tidigare: är du intresserad av att bli en medvandrare en eller flera gånger är det bara att kontakta mig på mejl: eldoga@passagen.se

Jan Gustafson-Berge

Det var svårt att sova på grund av värme, sent kaffeintag och tankar som virvlade omkring, så jag gick upp klockan 5 tillsammans med mina två sommarjobbande söner. Klockan 6 var jag på vandrande fot. Solens aktivitet varslade om ännu en varm dag, men den stod fortfarande ganska lågt på himlen så det fanns skugga att vandra i. Dagens plan handlade om mjölkört. Jag skulle återvända till en plats där jag tidigare plockat lite mjölkört till te, för att nu skörda mer och testa växtens alla delar.

När jag vandrat ut i området följde jag den östra kanten av en utsiktskulle som militären en gång skapat av fyllnadsmassor. Ur en röjningshög stack en lagom tjock björkstam fram. Den kunde passa till en grävkäpp när rötter skulle fram ur jorden. Jag tog till längden så att den för tillfället kunde tjänstgöra som en vandringsstav. Varje längre vandring föder alltid fram sin passande stav.

Jag kom fram till platsen för mjölkörten och upptäckte ganska snart att det inte fanns så mycket mer. Det var ett för litet bestånd för att ta rötter av och de var för gamla för att passa till tebladsplockning. Ett av mina experiment med mjölkörten var enligt planerna även att plocka många blad för att sedan jäsa dem (fermentering) några dagar och sedan torka dem till ett svart te.

Som plåster på såren fanns det gott om skogshallon istället så jag plockade två nävar fulla och la i kepsen. Min andra frukost bestående av goda hallon åt jag sittandes på en solvarm stubbe. Jag vandrade omkring ett tag i omgivningarna utan att finna någon ytterligare mjölkört och fortsatte istället upp på kullens topp. Längs kanten fanns många intressanta växter att återkomma till bl.a. kardborre och nyponros.

Väl uppe på toppen kunde jag konstatera att det var en vacker utsikt åt alla håll. Där uppe stod också ett exemplar av sötkörsbär (fågelbär) med helsvarta bär. Det upptrampade gräset runt om trädet förklarade varför de kvarvarande bären satt högt upp. Genom att sträääcka mig och dra grenar till mig lyckades jag ändå komma åt en hel del bär. En del av dem hade börjat torka, vilket bara förstärkte sötman på dessa underbart goda bär.

Vände hemåt och fortsatte sökandet efter mjölkört längs hela vägen utan resultat. Hemma klockan 9 och då var det redan 25 grader i skuggan på lägenhetsbalkongen.

Igår var jag med familjen och badade vid Stavsätter, en badplats i Stora Rängens norra ände. Tvärs över sjön finns en bergknalle som vi simmade över till. Där passade jag på att plocka en påse med tuschlav (navellav)  som växer i stor mångfald på berghällarna. Navellaven är den enda svenska lav som går att äta utan urlakning. Torr smakar den som torra chips med svag svampsmak.

Jan Gustafson-Berge

Under en himmel smidd av den klaraste blå metall, i en sommarhetta från solens ugn samlades årskursen till sin femte träff. Vi höll till på Backaberg som välvilligt svalkade oss med skön lövskugga kring eldstaden, som dagen till ära fick vila sina eldandar.

Dagens tema var slöjd i färskt virke och snickeri. Dagen visade sig dock ganska snart inte med sin tid räcka till för våra höga ambitioner. Vi fastnade gärna i det stillsamma och meditativa täljandet och arbetade med detta under nästan hela tiden.

Efter en genomgång av slipfaser, eggvinklar, yxformer m.m. begav vi oss ut i den närbelägna Magistratshagen för att skörda färskt virke. Vi sågade ner några mindre stammar och grenar av poppel, lind, lönn, alm, syren och fågelbär för att ha några olika virkeskvalitéer att arbeta med.

Virket sågades i lämpliga bitar, klövs genom kärnan, urholkades och grovformades med yxa, innan själva täljandet med kniv tog vid. Smörknivar, skedar och salladsbestick växte fram ur träbitarna efter hand.

Vid lunchtid gick vi ner till vår odling på Naturcentrum, tittade lite på den och skördade några olika grönsaker. Från en av bodarna lånade vi elektricitet som fick driva en mindre modell av Kiruna-slipen. Vi lärde oss att slipa och bryna yxor, knivar och saxar.

Under eftermiddagen fortsatte arbetet uppe på Backaberg med mera täljning och diskussioner kring verktyg, täljning, hantverk och ytbehandling av träföremål. Nöjda och trötta av arbete och värmen tog vi farväl för denna gång.

Jan Gustafson-Berge

Planering i all ära men verkligheten vill också ha med ett finger i spelet. Min grundplan för onsdagens vandring (2/7) var att cykla till början av skjutbana B för att därifrån vandra både utanför reservatet och längs dess västra kant. Min över sommaren hemmaboende äldsta son hade dock lånat min cykel för att komma till sitt arbete, så jag fick börja med att traska på cykelvägar och trottoarer för att komma till startpunkten. Kände mig ringrostig och stel, men det släppte efter ett tag och det kändes varmt i benen.

Undersökte skjutbanan ett tag och fann den vara ett tillhåll för graffitimålare. Ett stillsamt och skönt förfall präglade miljön och naturen höll på att ta tillbaka platsen för andra syften än utbildning i att skada och döda människor med skjutvapen.

Jag tog mig igenom en stängselgenomgång och när jag halkade i en koblaga började jag titta efter kor. Jag höjde blicken och där stod ett gäng kor femtio meter framför mig. Jag stannade till och när korna intresserat började närma sig, vände jag och gick skyndsamt tillbaka till stängselgenomgången jag nyss passerat. Jag är inte van vid kor, kan nästan inget om kor och ville inte ta risken att passera dem. Planerna för dagen fick alltså revideras igen.

Jag gick åt andra hållet och undersökte området ovanför (söder om) skjutbana A. Terrängen där är bergig och ganska orörd eftersom det varit förbjudet område under den tid som skjutbanan var i drift. Fullt med nyfikna och tjattrande ekorrar i träden och små, torra blåbär på marken. Uppe på toppen i närheten av en intressant triangelformad stensättning fann jag en skalle av ett rådjur. Efter en stunds samtal fick jag ta den med mig som en del i mitt konstnärliga projekt.

Jag anslöt till en anslutningsstig som i området markeras med blåmålade trästolpar. Stigen skulle föra mig till ett av mina etappmål som tidigare blockerats av kor. Några hundra meter fråm Kramshagens parkeringsplats fick jag syn på kor igen, som nu hade placerat sig precis vid stängselgenomgången. Jag vände och följde elstängslet till ett hörn där ett stort metallrör gjorde det möjligt för mig att hoppa över till andra sidan. Jag fick gå runt på fälten för att komma förbi rädningstjänstens övningsplats. Det fanns dock en mening i detta, då jag på marken fann en fin, rundad sandsten som såg ut att vara lämplig som kross- och malsten.

Nu var min tanke att i kofri terräng gå mot Trollkullen och lägerplatsen där. Någon skjöt med pistol på Skyttecentrum så jag höll mig på tryggt avstånd mellan skjutandet och bilbruset från Lambohovsleden som låg med sin avlånga asfaltmatta på min vänster sida. Det var varmt, risigt, svettigt och fullt med insekter i luften. Det blev en kringelkrokig gång förbi snår, över och under fallna trädstammar och stenblock. På ett igenväxande kalhygge såg jag ett rådjur glida iväg och på marken uppenbarade sig röda prickar. Jag hade hamnat i ett smultronparadis och näve efter näve med goda smultron hamnade i min mun.

Trollkullen närmade sig och på insidan av vallen som avskiljer området från Lambohovsleden växte en stor rikedom av olika växter. En mjölkört fick följa med i väskan för den kommande testunden. Vid lägerplatsen vilade jag ett tag, drack vatten, städade runt eldstaden och samlade ved.

Arbetet med väskan fortsatte och jag bestämde att använda väskans egna bärhandtag av smala läderremmar för att bygga om den till en axelremsväska. Kniven slipades vass på den lilla flata sandstenen. De två remmarna skars av och hörnen fasades av. Remmarna förbands och förlängdes genom att de träddes genom varandra i snitt som gjorts i remmarnas ena ände. I de andra ändarna borrades fyra små hål med spetsen på kniven. Mitt träredskap som tidigare brukades vid lerkärlstillverkning fick sin spetsiga ände ytterligare spetsad och fungerade som en syl. Detta redskap rundade och vidgade hålen i läderremmarna och åstadkom motsvarande hål i väskan utan att skada och försvaga fibrerna. Remmarna syddes slutligen fast med en styv elkabel. Resultat blev strålande och väskan kan nu bäras hängande över valfri axel. Två händer är nu fria under vandringen, fria att åstadkomma nya underverk under den här människans fortsatta vandring på livets stig.

En liten eld tändes och vatten kokades till ett mycket gott te på bladen från mjölkörten. Jag slumrade en stund på marken och tittade upp genom lövverket. Solen verkligen strilade genom löven och dess strålar såg ut som ett stillsamt pulserande och energirikt duggregn. Röken från elden silades genom trädens grenar och solens strålar skapade ljusa band i röken. Det var ett vackert och rogivande skådespel.

Släckte den sista glöden, packade min väska och gick hem. På vägen plockade jag med en växt som jag trodde var någon vild variant av palsternacka eller selleri och som växer frekvent längs cykelbanorna. Det visade sig vara en förvildad palsternacka. Var hemma 15.30 och hade denna dag varit igång i 6 timmar.

Jan Gustafson-Berge

Det finns en känsla av död på Backaberg. Det är något som fattas oss. Växtligheten bryr sig inte så mycket om oss människor, den växer på. Husen står där de står och andas, stilla och långsamt i takt med omgivningen. Alla djuren, de mycket små, de små och de lite större arbetar vidare med sitt, kanske tacksamma över att få bli lämnade i fred. Alla väsen som bebor människans platser har dragit sig tillbaka, till slummer eller andra uppgifter på annat håll. Det är människorna som fattas, levande människor som rör sig på området och i husen, som arbetar i trädgården med olika sysslor, pratar, skrattar, lagar mat och dricker kaffe.

Numera har Calluna/Naturcentrum på uppdrag av Östsam ansvar för viss skötsel på Backaberg. I uppdraget ingår att ”klippa gräset”. Den 23/5 var två arbetare från Calluna/Naturcentrum på plats och ”klippte gräset” på cirka 1/3 av tomten med bensindrivna trimmers. Klippa och gräs står inom parentes eftersom en trimmers varken skär eller klipper bort växterna utan sliter av och trasar sönder dem. Växligheten på Backaberg består inte enbart av ”gräs” utan en stor mängd olika växter varav en del ska tas bort och andra stå kvar, dessutom under olika tidsperioder.

I början av juni blev tun och gräsmatta vid lada och Stora huset samt några gångar klippta med motorgräsklippare. Resten av trädgården, inklusive odlingsland och blomsterrabatt, cirka 2/3 var fortfarande utan någon som helst skötsel. Under andra halvan av juni har ytterligare 1/3 av tomten skoningslöst nedmejats med trimmers.

Här har vi ett exempel på ett arbete som ska utföras på så kort tid som möjligt, då det ska kosta så lite som möjligt och de inblandade arbetarna redan har tillräckligt med annat arbete att utföra. Då bullrar maskinerna in och effektivitet blir ledordet. Djuren hukar och får ta skydd. Då finns ingen tid att ta hänsyn till alla små detaljer som att spara olika växter här och där och att genomföra skötselåtgärderna vid olika tidpunkter. Förutom det okänsliga hanterandet av växtligheten och buller orsakar dessa maskiner onödiga luftföroreningar, som går stick i stäv mot principerna för en ekologisk trädgård.

Visst är det bra att ”gräset” tas bort, det ökar områdets tillgänglighet, det ser trevligare ut (”mera skött”) och nästa säsongs växlighet blir lättare att identifiera. Men detta är ingen skötsel som utförs med känsla, kärlek och engagemang. Det är bara ett beställt ”måste-jobb”.

 

De aktiviteter på Backaberg som är av oss kända under perioden är av följande slag:

Söndagen den 25/5 hade Årskursen, en kurs med undertecknad som kursledare, en träff på tema vilda växter och örter. Man samlade växter i den närbelägna Magistratshagen och på Backaberg, lagade till en lunchsoppa på vilda växter, örter och lite kompletterande grönsaker och bryggde örtte på vilda växter. Vi återställde då eldstaden vars tegelstenar Östsam så patetiskt tagit bort för att hindra oss och andra att använda eld- och samlingsplatsen.

Tisdagen den 27/5, mellan 18.30-21. arrangerade Trädgårdsföreningens Vänner ett möte med 12 deltagare. Undertecknad var inbjuden för att prata om Backabergs historia och deltagarna fyllde i med egna minnen och berättelser. Tyvärr fick vi inte möjlighet att titta inuti husen då Östsam inte ville låna ut nycklar.

 

De första staketpinnarna har nu helt eller delvis börjat ”vandra” iväg. När Backabergs Vänner fanns på plats ersatte vi omedelbart staketpinnar som rycktes bort eller sparkades sönder utmed Lasarettsbacken. Gluggar i staketet och trasiga staketpinnar ger impulser till förbipasserande att fortsätta det destruktiva arbetet.

 

Framför Stora huset har två större blomsterbehållare placerats ut.

 

  

 

Vantinstallationen har lekt lite berg- och dalbana, det har varit lite upp och ner kan man säga. Den 21/5 fanns 21 stycken vantar, varav ett par strumpor uppsatta. Den 24/5 fanns 36 stycken vantar på plats och den 12/6 räknades 48 stycken vantar in. Fredagen de 13/6 var alla vantarna (utom en av strumporna) borttagna och kastade i en ganska prydlig rad på insidan av staketet. Den 30/6 blev de nedkastade vantarna uppsatta av undertecknad och några nya tillförda. Det finns nu 52 stycken vantar i denna installation som kallas Vantinstallation 3.

 

Jan Gustafson-Berge, 30/6 2008

Gårdstomte och vätte inom Exilföreningen Backabergs Vänner